Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin seger, och urartade till en despotism, som med alla
sina förtjenster likväl föll tyngre på sinnena än förut
det legitima enväldet. Ingendera principen hade ännu
kämpat ut sin kraft, men menskligheten hade för en tid
tröttnat vid striderna med deras anarki, deras
blodspillan, deras vådor, — den behöfde andas ut. De
moderata, det parti, som under passionernas yra alltid är
det som mest bespottas och oftast mest förtryckes, men
slutligen merendels blifver det segrande, emedan just
det representerar det oförgängligt sanna i hvarje
tidehvarfs sträfvan — de moderata började åter få ljud.
Följden var det Stuartska husets restauration i England.
Det var ej moderationens fel, att Carl II missförstod sin
tid och sin kallelse, att han med de gamla dynastiernas
vanliga oefterrättlighet icke begrep, att det icke var för
hans skull utan för den samhälleliga ordningens, den
lagbundna frihetens skull, som han kallades att intaga
sina fäders tron. Hans broder och efterträdare förstod
det ännu mindre. Engelska nationen, som ändtligen
insåg det omätliga missförstånd, som egde rum mellan
folket och dess herrskare, gjorde en ny revolution, den
fogligaste, den förnuftigaste, den rättmätigaste och tillika
den varaktigaste, som någonsin blifvit gjord —
moderationens slutliga seger. Den gjorde endast om hvad den
förgäfves försökt genom restaurationen, och den lyckades
slutligen. Den fann ändtligen en konung, som förstod
folket, sig sjelf och framför allt sitt tidehvarf bättre än
någon af hans samtida, — en furste, som Europas folk
företrädesvis hafva att tacka för den frihet de njuta.
Mellan dessa två stora katastrofer, restaurationen
och 1688 års revolution, ligger en tidrymd af nära trettio
år, och det är den, som egentligen kunde förtjena att
kallas Ludvig XIV:s tidehvarf. Han hade nemligen
under denna tid beherrskat icke blott den allmänna
politiken, utan äfven pluralitetens opinion. Detta
envälde upphörde likväl i sjejfva verket i det ögonblick,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
