- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Litteraturhistoriska afhandlingar /
268

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

egen sjelfförgudning [1]. Många beundrare, många
smickrare egde han visserligen, men knappast någon varmare,
eller fyndigare än sig sjelf [2]. Äfven den enklaste, den
obetydligaste handling, som hans uppmärksammaste hofman
skulle hafva äfventyrat att förbise, underlät han
icke att räkna bland sina kungliga förtjenster. Taflan
af denna orubbliga, denna ofelbara sjelfbelåtenhet hos
en furste, som i hela universum ej ser mer än två
föremål: Gud och sig sjelf såsom Guds «löjtnant», i hvilken,
då Gud ej visar sin person i den synliga verlden, allt
annat uppgår och försvinner, är ensam i sitt slag i den
bildade mensklighetens häfder; men den är säkerligen
lika vidrig som den är ensam, helst när man besinnar
att den var bestämd att besudlas af hans oskyldige
ättlings blod.

Till renaissancen och dess litterära sträfvanden
befann sig Ludvig XIV i ett förhållande, som var
betingadt af hans fåfänga karakter och hans föga
genomträngande förstånd. Liksom han i Macchiavellis politik
tillegnat sig den nyvaknade odlingens förrädiska
förstlingsgåfva till sina förtryckare, likaså lät han sig behaga att
tillegna sig så många andra af bildningens skatter, som
kunde bidraga att förhöja glansen kring hans tron.
Bildningen är en farlig egendom endast för den, som
är dess vän till hälften, och den blef för Ludvig XIV


[1] Jfr Matter.
[2] Les flatteries lui plaisaient à un tel point, que les plus grossières
mêmes étaient bien reçues; les plus basses étaient le mieux savourées et ce
n’était que par là qu’on s’approchait de lui. — — La souplesse, la bassesse,
l’air admirant, craignant, dépendant, rampant, et, plus que tout, de néant,
étaient les uniques voies de lui plaire. — — Lui même, sans avoir ni voix,
ni musique, chantait dans ses particuliers les endroits des poëmes lyriques,
qui étaient le plus à sa louange, de même que les prologues d’Opéra; on
l’y voyait baigné de larmes: et jusqu’ à ses soupers publiques au grand
couvert, où il y avait quelque fois des violons, il chantonnait entre ses
dents les mêmes louanges, quand on jouait les airs faits dessus. — — St.
Simon:
Mémoires, I. chap. IX. Ed. Soulavie, Strasb. 1791.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free