Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen sjelfförgudning [1]. Många beundrare, många
smickrare egde han visserligen, men knappast någon varmare,
eller fyndigare än sig sjelf [2]. Äfven den enklaste, den
obetydligaste handling, som hans uppmärksammaste hofman
skulle hafva äfventyrat att förbise, underlät han
icke att räkna bland sina kungliga förtjenster. Taflan
af denna orubbliga, denna ofelbara sjelfbelåtenhet hos
en furste, som i hela universum ej ser mer än två
föremål: Gud och sig sjelf såsom Guds «löjtnant», i hvilken,
då Gud ej visar sin person i den synliga verlden, allt
annat uppgår och försvinner, är ensam i sitt slag i den
bildade mensklighetens häfder; men den är säkerligen
lika vidrig som den är ensam, helst när man besinnar
att den var bestämd att besudlas af hans oskyldige
ättlings blod.
Till renaissancen och dess litterära sträfvanden
befann sig Ludvig XIV i ett förhållande, som var
betingadt af hans fåfänga karakter och hans föga
genomträngande förstånd. Liksom han i Macchiavellis politik
tillegnat sig den nyvaknade odlingens förrädiska
förstlingsgåfva till sina förtryckare, likaså lät han sig behaga att
tillegna sig så många andra af bildningens skatter, som
kunde bidraga att förhöja glansen kring hans tron.
Bildningen är en farlig egendom endast för den, som
är dess vän till hälften, och den blef för Ludvig XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
