Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faktioner, som ännu hotade monarkien. Carl II, i allt
underlägsen Ludvig XIV, förstod ej att vedergälla
sådana väsentliga tjenster: hvarken Hobbes eller Butler
blef af honom ihågkommen och Dryden fick ej upplefva
tillfredsställelsen att se sitt dubbla affall i politik och
religion belönadt; hvaremot han var dömd till den
förödmjukelsen att se hela det system, för hvilket han
uppoffrat sitt medborgerliga anseende sammanstörta
öfver den sista Stuartens hufvud. En annan tid hade
kommit: Wilhelm af Oranien och med honom den
borgerliga friheten, Locke och med honom det adertonde
seklets fria forskning hade landstigit på Englands jord.
Dessa Englands reaktionära doktriner genljödo äfven
i Frankrike, liksom man i allmänhet från och med
denna period finner en oupphörlig vexelverkan mellan
de andliga rörelserna i dessa båda stora kulturländer.
Naturligt är likväl att under Ludvig XIV:s tunga spira
inga andra politiska åsigter än just dessa kunde göra
sig hörda, om man undantager några enstaka, temligen
oskyldiga fall, såsom Fénelons Télémaque. Deremot
fördes på ett annat, ej mindre vigtigt område, nemligen
det religiösa, en ganska liflig vetenskaplig strid, som
erhöll kulturhistorisk betydelse för Frankrike. Detta
land hade nyligen frambragt sin störste tänkare,
Cartesius, på hvars grundsatser stödde sig en skola af
populära skriftställare, hvilka sökte tillämpa dem på
troslärans innehåll. Till dessa höra, utom Malebranche, i
synnerhet Pascal och Arnauld, de båda sistnämnda
synnerligen märkvärdiga genom sin polemiska ställning
till den nu så mäktiga Jesuiter-orden.
Nämnde orden har kanske aldrig varit utsatt för
ett mera fruktansvärdt anfall än det, som Pascal i sina
Lettres Provinciales rigtade mot den moral, som
offentligen predikades af ordens förnämsta casuister. Sällan
finner man den stränge tänkarens klarhet och styrka så
lyckligt förenade med den spirituella pamflettistens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
