Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Romantiken säges med rätta till sitt väsende och
ursprung ingenting annat vara än en förening och
förmedling af Fichte’s subjektiva princip med Schellings
subjektiva metod. Man bör medgifva, att — om så är,
och det är utan tvifvel så — den räknar ädla anor, och
att det i framtiden måste hafva erfordrats vigtiga
modifikationer af detta grundväsende för att slutligen göra
romantiken till det, som den blef. Detta urartande
blifver först då förklarligt, när man besinnar att Fichtes
jag var jaget i dess allmänlighet och oändlighet, det
allmänna sjelfmedvetandet; och att när han gjorde detta
till princip för sin filosofi, det skedde i afsigt att
ådagalägga förnuftighetens, andans primat öfver den yttre
existensen, att han — genom ansträngningar, sådana
som endast de starkaste intelligenser förmå uthärda —
verkligen lyckades om icke öfvervinna, åtminstone i
roten skaka den dualism, som före hans tid var rådande
uti filosofien. Att han så uppfattade detta jag bevisas
i synnerhet deraf, att han mera än en gång stod nära
att upptäcka den sanna dialektiska metod, som är den
absoluta andens sjelfrörelse, att han mer än en gång
användt denna metod. En sådan uppfattning af jaget,
en sådan subjektivitet, kan likväl endast tillerkännas
minsta delen af den romantiska skolan. Mängden af
dess anhängare fattade jaget endast empiriskt, enskildt
och sinnligt, hvilket gör en väsentlig skillnad. För dem
var mitt jag, just mitt jag, sådan jag här går och står
i verlden, med min genialitet, min sinnlighet, mina
nycker o. s. v., det af allt mest berättigade. Det var
icke längre den fichteska subjektiviteten, det var den
romantiska egoiteten, som ville tillegna sig herradömet
i andens verld. Låg Fichtes svaghet deruti, att han icke
förmådde tvinga det subjektiva och objektiva till
ömsesidig genomträngning; så ligger romantikens svaghet
ännu djupare: nemligen deruti, att den icke ens förmådde
uppfatta sin egen princip, det subjektiva, i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
