Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till och med i loford öfver jesuiterna. Och i sanning!
ett subjekt, som, i likhet med Novalis, drifver sin
frihet till den ytterlighet, att den blifver en frihet till den
gränslösaste, obestämbaraste sjelfnjutning: ett sådant
subjekt torde icke känna sin frihet inskränkt af några
katolska band. Det begär ingenting annat än att nedgå
i sig sjelf för att njuta sin ändliga tillvarelse, och
deremot har den allena saliggörande kyrkan intet att
invända. «Den kristna religionen», säger Novalis, «är
vällustens religion: synden är den största retelse för
kärleken till gudomligheten; ju syndigare menniskan
känner sig, desto kristligare är hon. Obetingad
förening med gudomligheten är syndens och kärlekens
ändamål.» Men icke blott religionen är vällust:
äfven den kroppsliga sjukdomen är det; ty då
försänker sig menniskan helt och hållet i sig och njuter
sin egen tillvarelse fullkomligt.
I denna Novalis’ åsigt, enligt hvilken friheten, den
ena gången uppfattad såsom andens frihet, den andra
gången slår öfver i en frihet till vällustig sjelfnjutning,
ingår medvetandet om denna frihets väsentliga intighet
och af behofvet utaf yttre band. Anden kan i denna
ändliga gestalt icke längre förblifva hos sig sjelf, sin
egen lag, sitt eget stöd: den måste söka ett yttre värn,
den måste, enerverad af denna besinningslösa njutningslust,
underkasta sig en kraftigare beskyddare, och denna
beskyddare är katolska kyrkan just egnad att blifva.
Denna romantiska sjelfnjutnings-mystik är i våra dagar
af stor betydelse: ty den har icke saknat utpregling i
en motsvarig praktisk sida, hvilken vi här endast i
förbigående vilja vidröra, nemligen pietismen, hvilken
hvilar på enahanda princip, sjelfnjutningen, och följaktligen
i religionen icke söker det rena tillegnandet af
anden och dess makt, utan endast den vällust, som ett
sjukligt sinne finner i njutningen af sitt eget ändliga
jag och dess tillfälliga rörelser, och i det yttre företräde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
