- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 8. Litteraturhistoriska afhandlingar /
337

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det har icke varit vår afsigt att med denna uppsats
lemna vår allmänhet en historia om den romantiska
skolan. Vi hafva endast haft för ändamål att uppvisa
romantikens grundåskådning och de hufvudriktningar, i
hvilka denna utbildat sig och blifvit fruktbärande äfven
för vår tid. Derföre hafva vi vidrört endast dess
hufvudkarakterer, hvilket bör hafva varit tillräckligt för vårt
syfte. De yngre romantikerna och äfven många bland
de äldre, en v. Kleist, en Werner, en Hoffmann, en
Achim von Arnim, en de la Motte Fouqué m. fl., äro
af en mindre afgörande betydelse med afseende på hela
skolans karakter och kunna hänföras hvar och en under
sin särskilda rubrik bland de många redan nämnda, i
hvilka romantikens idé förgrenar sig. Man återfinner
nemligen hos dem alla än denna romantiska ironi, än
denna vidunderlighet, än denna doktrinarism, än denna
kalla formalism, än denna djup-innerliga trånad efter
ett obestämdt, anonymt något, som slutligen finner en
provisorisk tillfredsställelse i den katolska kulten, —
med ett ord en eller flera af de nyancer, hvilkas
gemensamma rot och inbördes sammanhang vi ofvan angifvit
under skolans chefer. Ofta slutade den romantiska
äfventyrligheten med utbrottet af den hopplösaste
förtviflan, den mest diaboliska Blocksbergsgalenskap, såsom
hos von Kleist [1], Werner [2], Hoffmann och Brentano:
ännu oftare lät den sig lugna vid det ankare, som den
katolska kyrkan erbjöd. En i Paris utkommen, af
baron Echstein redigerad, tidskrift le Catholique berättade
redan för flera år sedan såsom ett glädjefullt tidens
tecken för den katolska propagandan, att «åtskilliga


[1] v. Kleist slutade sitt lif genom sjelfmord år 1811.
[2] Z. Werner, ein verrüchter Thyrsus-schwinger der Romantik, såsom
han kallas i ett nyligen utkommet litteratur-historiskt arbete, dog, sedan
han uttömt sina krafter i de ursinnigaste utsväfningar, genom följderna af
fanatiska predikoansträngningar i Wien 1823.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0344.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free