Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett sätt, som väl kan vara nyfransyskt men derföre icke
menskligt. Med rätta hafva de studier, som omfatta
vitterheten och de dermed befryndade kunskapsarter,
blifvit kallade humanistiska. De utgöra måttstocken på
mensklighetens mer eller mindre rena uppfattning af
sin bestämmelse såsom mensklighet i dess sanna och
tvåsidiga bemärkelse.
Denna spiritualism, hvilken renast uttalar sig hos
Atterbom, icke fosforisten utan skalden, och hos honom
i en skönhet, som är oupphinnelig eller åtminstone ännu
oupphunnen inom vårt fädernesland, har genom
mängden af beundrare och imitatörer skapat en egen
gråtmild vitterhet, hvars nota characteristica är en till
ytterlighet uppskrufvad känslosamhet, eller en misshandling
af den menskliga känslan, som icke synes nöjd förr än
den vändt henne ut och in, upp och ned och kramat
den på alla sidor. Derjemte en benägenhet att filosofera
på vers, hvilken måhända kan åstadkomma andra goda
resultater, men åtminstone ingenting, som jag skulle
vilja kalla poesi. Undersök mängden af våra nybörjares
arbeten och ni skall finna sanningen af mitt påstående:
der skall utan tvifvel röja sig antingen en öfverdrifven
sentimentalitet, eller en trasslig spekulation, som intet
menskligt förnuft kan reda.
Den materialism åter, som under gustavianska
tidehvarfvet framträdde i älskvärda skepnader, har äfven
väl kommit i turen att gå igen. Man tröttnade omsider
vid de eviga utflykterna åt molnen och den oupphörliga
köttets korsfästelse, som i tungrodda sonnetter och
svallande hexametrar predikades oss för några decennier
sedan, och en och annan tog ett steg tillbaka för att
hemta andan. Men huru beskaffad var den skörd
hvarmed man återvände? Det sinnliga, det qvicka — det
fann man igen — men det oefterhärmliga behaget, det
salta löjet, den älskvärda urbaniteten, hvart hade dessa
flyktat? Leopold tog dem med sig i grafven, var viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
