Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beqväma sig att göra rättvisa åt dessas teoretiska
grundläggning. Man måste anse det ena och det andra
visserligen såsom något nödvändigt, men ej derföre såsom
ett nödvändigt ondt, eller såsom en förnuftighetens
koncession åt massans råa styrka. Ty massan har icke
alltid orätt, och när den har orätt, är det oftast
derföre att den har för mycket rätt: att den fattar sin sak
in abstracto, in absurdo; ett fel, som dock låter jemka
bort sig, utan att det egentliga syftemålet behöfver
förfelas. Härvid bör också iakttagas att, då individens
enskilda afsigter icke alltid sammanfalla med
verldsplanens utveckling, de slitningar, som i följd af denna
stridighet kunna uppstå, icke heller få tillskrifvas den
allmänna tidsanden utan den eller den af dess otrogna
tjenare. Jakobinernas ogerningar voro deras ensak, och
lågo icke nödvändigt i andan af den revolution, som
likväl så ofta får uppbära skulden derför. Så också
med företeelserna i vår samtid. Revolutionen har ännu
icke slutat sitt verk. Det gifves ännu aristokrater och
sansculotter, en Gironde och en Montagne, modificerade
efter tidens beskaffenhet; och den «liberté, fraternité,
égalité», som nu är den yttersta venstra sidans lösen,
är i grunden densamma, som för ett halft sekel sedan
ljudade från Conventets tribuner.
Huru har man att bedöma denna fordran på jemnlikhet?
Såsom en fordran på den högsta, heligaste rättvisa;
men om hvilken gäller den gamla regeln: summum
jus, summa injuria. Absolut jemnlikhet är lika mycket
en omöjlighet, som den är en himmelskriande obillighet;
och den Rousseauiska eller socialistiska atomismen i
samhällsläran skulle, strängt tillämpad, förstöra allt
samhälle. Menniskan, såsom blott menniska, har ett
högst underordnadt värde; personligheten, såsom sådan,
är en temligen lumpen bestämning, såsom uttryckande
den blotta möjligheten af förnuftighet. När man talar
om menniskan, såsom förnuftig, menar man egentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
