Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
småningom, i det att skalderna fullkomnade det redan
förut bekanta (προαγόντων ὅσον ἐγένετο φανερὸν αὐτῆς),
och tragedien undergick många förändringar innan den
stannade i den gestalt, som var med dess natur enlig
(ἐπάυσατο, ἐπεὶ ἔσχε τὴν ἑαυτῆς φύσιν). Så införde
Æschylus först två skådespelare på en gång (i samma
scen), nedflyttade kören från dess högre betydenhet
och gjorde dialogen till hufvudsak (τὰ τοῦ χορου
ἠλάττωσε, καὶ τὸν λόγον πρωταγωνιστὴν παρεσκέυασε);
och Sofokles införde redan tre skådespelare (i samma
scen), samt teaterdekorationer (σκηνογραφία) [1].
Likväl hade det dröjt länge innan tragedien hunnit lyfta
sig ur de kortare fablerna [2] och det löjliga
framställningssättet, som åtföljt den ur Satyrspelet [3], till vederbörligt
omfång och värdighet. Men slutligen utbyttes den äldre
trochaiska tetrametern emot den jambiska versen, som
mera närmade sig talspråket, episodierna [4] tillväxte i
storlek, och äfven allt öfrigt inrättades till de enskilda
partiernas försköning [5].
(Kap. IV.)
Komedien är en framställning af det oädla
(φαυλοιέρον), dock ej i den mening, att dit hörer all slags
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
