Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
osedlighet, utan af det osköna (ἀισχρόν), så vidt det
löjliga är en art deraf. Det löjliga är ett felsteg, ett
vanställande, som likväl medför hvarken smärta eller
skada (ἁμάρτημά τι καὶ αῖσχος ἀνώδυνον καὶ οὐ
φδαρτικόν), ett sådant som t. ex. den komiska masken [1].
[1] Om ofullständigheten af denna definition och vigten af en
genomförd teori om det löjliga här på stället, för att upplysa i hvad förhållande
komedien befinner sig till den öfriga skaldekonsten och dess påyrkade etiska
inflytelse, se Edv. Müller, Gesch. d. Teorie d. Kunst. II. 126 f.
Det löjliga, såsom föremål för den komiska konsten, får ej tagas i hela
sin vidsträckta betydelse. Ty allt sannt komiskt är visserligen löjligt, men
allt löjligt icke komiskt. Det egentligen komiska uti komedien bestämmes
af det motsatsförhållande, som förefinnes mellan individen och hans
ändamål, så att antingen det senare är af underordnadt värde, men i den förres
föreställning eger ett högre, substantiellt, eller så, att ändamålet nog eger
sin tillbörliga vigt, såsom sedligt eftersträfvansvärdt, men individen åter, i
följd af sin naturliga beskaffenhet, alltid måste förfela eller vanställa
detsamma. Då i tragedien det evigt substantiella på ett segrande sätt
framträder, derigenom att å ena sidan väl individen med sin falska ensidighet
går under, å den andra deremot det positiva i dess sträfvande räddas, så är
det tvärtom i komedien subjektiviteten, som i sin oändliga säkerhet behåller
öfverhanden. När således i den tragiska konflikten subjektiviteten faller
såsom offer mellan de sedliga makter, som bekämpa hvarandra, håller sig
deremot i den komiska konflikten subjektiviteten uppe, kastad till egen och
andras förlustelse mellan den prosaiska realiteten å ena och den i omvexlande
skenbilder framskymtande idéen å den andra sidan. Solger säger med rätta,
att hvad som i komedien ingifver välbehag, är just idéens närvaro i
verkligheten; men hvad som gör detta välbehag just till ett löjets (grunden för det
löjliga), är att idéen här likväl visar sig endast så att säga upp- och
nedvänd, vanställd, sin egen negation, d. ä. det sköna såsom oskönt
(αἰσχρόν). Man skulle kunna säga att allvaret i konstnärlig mening består uti
att uppfatta det substantiella sådant som det är, skämtet deremot sådant det
icke är. På det att åter detta skämt ej måtte öfvergå till en tom ironi, en
oändlig kedja af idel negationer, måste det substantiella äfven i sitt ickevara
förete en sida af sitt vara, nemligen sitt skenbara, sitt falska vara, d. v. s.
sig sjelft, dock icke i sitt fullständiga konkreta väsende, utan såsom en
abstrakt egenskap, tillagd något i sig sjelft ovärdigt föremål. Så t. ex. i
Aristophanes’ Riddare är Demos, den atheniska statens högsta myndighet,
förlöjligad icke i egenskap af förnuftig styrelsemagt, utan såsom en i sjelfva
verket vanmäktig, nyckfull och sjelfvisk auktoritet, hvilken uppträder med
anspråk att gälla såsom samhällets högsta förnuftighet. — Detta slags
kontrast mellan idé och verklighet är grunden för det löjliga; dock är härmed
ännu icke begreppet af det komiskt löjliga till fullo bestämdt. Solger
skiljer mellan det sinnligt löjliga och det sedligt löjliga och lägger det
komiska midt emellan båda, en bestämning, som vi bekänne att vi ej rätt
kunne fatta. Hufvudfrågan lärer vara den: hvad är i och för sig
löjligt? Härpå svaras: idéen i sitt skenvara, kontrasten mellan verkligheten
och dess pretenderade högre betydelse. Frågas åter, hvilka föremål kunna
under vissa förhållanden blifva löjliga, så svaras alla, så väl de högsta och
heligaste, som lumpnaste och plumpaste, så vida de uppfattas af
menniskor allt efter deras olika lynnen, hvilka i sin subjektiva tillfällighet ej
erbjuda någon stabel måttstock. Men detta slags löjlighet tillhör ej det
komiska, emedan den i sjelfva verket antingen grundar sig på ett sjelfbedrägeri,
som är af djupare art än komiken tål vid, eller på en naturlig råhet, som
förblandar det fula med det skensköna. Frågas nu slutligen, hvad är det
komiskt löjliga? så lärer svaret blifva följande: Den menskliga
subjektiviteten i oändlig sjelfbelåtenhet och tillförsigt, fasthållande skenbilden af det
substantiella under alla de skepnader, hvari det i verkligheten uppenbarar
sig, likväl med den aktning för sjelfva idéen, att dennas slutliga
framträdande i egendomlig gestalt, eller dess skenbilds utträngande ur verkligheten
ej medför subjektivitetens undergång, utan endast antingen återvisar den till
bilden i stället för skenbilden, eller rättar det felsteg (ὰμάρτημα)
hvarigenom det handlande subjektet öfvergifvit sin naturliga verkningssfer. Deraf
det oskadliga nöje och den godmodiga munterhet, som åtföljer all äkta
komisk handling. Jfr Hegel, Æsthetik III. 533 ff. Solger, Æsthetik 105,
312 f. Biese, Philosophie des Aristoteles II. 696.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 14:45:11 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/8/0406.html
