- Project Runeberg -  Berättelser / I furumo och på slåtteräng /
76

(1902) [MARC] Author: Thure Sällberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gammal kärlek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

/

76 GAMMAL KÄRLEK.

— Nu ä’ du min gris lell, och nu kommer du inte att
höra gök mer i all din ti’. I tjugu år har ja väntat på
detta ögnableck. Läs dina böner, för nu sa’ dä snart va’
slut mä’ dej! stönade Manne och sökte sätta krokben för
sin fiende.

Men Flattingebon skrefvade och tyade sig undan och
stod på benen.

— Nähä, du har för lite talg i tummarne och du ä’
för blöter i skjortärmarne, Manne. Släpp me’, annars lägger
ja’ dej i vägen, så att det inte ska’ bli mer igen utå din
lekamen än stöflarne. Du känner mej. Ja’ har stukat dej
förr! genmälde Flattingebon

Då blef Manne emellertid rent ifrån sig och jag skulle
aldrig trott honom om den snabbhet, som han nu
utvecklade. Men ilskan kan ju göra underverk ibland. Som en
blixt släppte han taget med högra handen i Flattingebons
rockkrage och grabbade med densamma fatt i skägget på’n
och ryckte och slet och gaf sig till att springa åt vägkanten.
Det gjorde måntro ondt i Klattingebon, så att han måste
följa med och han vrålade som om man stuckit en knif
i honom. När de komma till dikeskanten, gjorde Manne
en sväng och snurrade omkring med karlen ett par hvarf.
Se’n slängde han ner honom i diket. Men det var inte
nog med det, utan när Flattingebon låg maktlös därnere
och innan han kom sig för att resa sig upp, sprang Manne
på’n och sparkade honom och trampade på honom och
handterade honom riktigt illa.

Jag lät honom hållas en stund, eftersom Manne och
jag äro socknebor och den andre en utsocknes karl. Men
så anropade mig Flattingebon om hjälp.

— Hva’ är du för ett vilddjur, som kan stå och si på
hur han fördärfvar mej? Ä’ du en kresten eller hva’ ä’
du för en? sa’ han till mig.

Då kunde jag väl inte annat än varkunna mig öfver
honom. Ty en kresten vill jag vara, om jag just inte är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/beratt/1/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free