Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KÄRLEKEN.
85
suckar, ty flickorna voro tosiga efter honom. Men han blef
aldrig länge borta. Han kunde inte rangera sig någon-
städes. Hvart han drog blef han visserligen omtyckt af
sina kamrater, men det dröjde aldrig länge, förrän han
kom i gruff med förmännen och kastade dem ifrån sig som
hösäckar. Och så måste han hem igen.
Så kom han gång på gång allt obändigare och hårdare
och mera vild till gamla Greta i Uppebo.
I. det längsta hade hon hoppats att lifvet skulle stuka
honom och göra honom mjuk och anpassa honom på något
ställe, där han kunde stanna och bli som folk. Men
slutligen började äfven hon förtvifla. Och så låg hon om
nätterna och snyftade och tiggde Gud, att han ville skapa om
sinnet på den annars så härlige pojken.
Under tiden hade lilla Kajsa i Kydhemmet vuxit upp
och läst sig fram. De, som inte kände henne, tyckte att
hon var en yrhätta, som bara grinade åt allt.
— I-Ion tror att lifvet inte är annat än en lekstuga!
sa’ gummorna och spådde att hon skulle törna emot
någon-städes.
Söt var hon med sitt burriga hufvud och sina klara
ögon och sina mjuka lemmar. Hon var rakt som en liten
vessla. Pojkarne älskade henne mycket, men hon bara
stollades med dem och hade roligt åt deras jolmiga
kärleksförklaringar och slank ifrån dem med ett skratt.
De, som närmare kände henne, sa’ emellertid, att det
fanns sådana tankar och ord i henne, att det var alldeles
obegripligt, och de påstodo, att när hon ibland var allvarlig,
kunde hon gå djupare in i sakerna än en präst.
Nå, Anders och Kajsa kommo att titta på hvarandra
första gången på nyårsgillet i Blankebo, och Anders kände
tvärt något underligt inom sig. Plan erfor det så, som om
de där ögonen hade velat bedja honom om något och som
om de tyckt att det vore synd om honom. Han visste inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
