Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärtslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
HJÄRTSLAG.
Rätt som Erik satt där på sin kolaryss och manade
på sina stutar, nåddes han af ett hemskt skrän, och när han
tittade fram åt sjön, såg han hur hans far och häst sjönko
ner genom isen.
Han kastade sina tömmar och sprang, såsom man
endast vid sådana tillfällen kan springa, mot det ställe, där
han såg sin fars ludna mössa och sin hästs hufvud öfver
vattnet vid en iskant. Men han hade lång väg dit, ty
gubben hade fått långt försprång, och när han kom fram,
var det blott kolryssen och faderns hätta han fann ofvan
vattnet. Gubbe och vagn och häst hade gått till botten.
Och nu låg där blott en massa svarta kol såsom ett hemskt
bårtäcke flytande öfver djupet, som dolde hans faders
styf-nade lik.
När Erik kom hem efter några timmar, syntes det på
honom, att han fått än ett dråpslag af lifvet. Han höll
på att segna ner under detsamma. Men han höll sig
likväl uppe.
•— Gud vare tack, att jag ändå har min pojk, den
raske och vackre pojken kvar! suckade han och rätade
sig så småningom under bördorna.
En gång hade Erik förlorat tusen kronor på en borgen
och fått låna upp beloppet af landthandlarn att klara
affären med.
Den skulden grämde honom, ty han visste aldrig rätt
när det skulle bli möjligt för honom att betala densamma.
Så fick han en dag bud om, att han finge ärfva samma
summa efter en moster, som dött. Men arfvet skulle icke
bli att lyfta förr än om ett år.
— Gualof, nu vet jag då, att jag skall kunna betala
handlarn, när ett år gått, sa’ han för sig själf och gladdes.
Men i samma vefva började handlarn sätta efter
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
