- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
4

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon hade icke hatt på, och håret låg uppfäst
på hjässan, slätkammat, i en grekisk knut, med sin
glänsande färg tecknande nackens linjer. Endast
vid tinningarna skymtade några silvergråa strån
bland de mörka som enstaka trådar.

Hon gick med nedböjt huvud, i tunga tankar,
med avmätt gång, liksom rädd för att brådska.
Så stannade hon plötsligt och såg upp — lät blicken
glida över nejden, över den mörka skogssjön, in
mellan stammarna, långt bort, där alla konturer
flöto samman i gröngrå dager. Det var mörka
ögon, i vilka lidelserna kolnat till en svart
ödslighet, det var en lugn, dyster blick, vilken
granskande såg på allt liksom för att mäta dess
värdelöshet; en kall, hård blick, i vilken solens ljus ej
tände en glimt av värme. Det låg en död förtvivlan
kring de slutna läpparna, och händerna knäppte sig
samman i övermäktig ångest: det kom i blicken
ett sökande uttryck, ett ljudlöst skri efter räddning;
så blev den lugn igen, och den strök över allt,
som stod här och växte, strök över det som över
någonting för alltid främmande och försjönk så
åter i sig själv med den livdömdes tungt
tillkämpade ro.

Kvinnan gick vidare, långsamt och grubblande
som förut. Vid kanten av vattnet, där marken
började slutta, stannade hon och stödde sig emot
ett träd, som lutade ut över brädden. Hon var så
försjunken i sig själv, att hon icke märkte
traskandet av små barnafötter. Som en röjd förbrytare
spratt hon till, då en späd liten röst sade:

»Tant.»

Hon vände sig långsamt, för att genom sitt
skenbara lugn dölja skrämseln.

»Vad vill du?» De mörka ögonen fäste sig på
den lille så känslolöst som om han varit ett kryp,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free