- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
14

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pressade samman sina läppar, och harmen jäste
ännu värre i det bittra sinnet.

... På trots, på trots skulle hon visa dem...
Ah! är det då inte den första av alla mänskliga
rättigheter: rättigheten att få dö!

Så kom kvällsvardsbudet, och hon gick till
bords. Det var endast hon och svägerskan; barnen
hade ätit förut. Måltiden var tyst och man åt mest
för syns skull. Svägerskan var så underligt blid,
det hade lagt sig som en sordin over hennes eljes
så hurtiga sätt. Då man reste sig för att säga god
natt, gick hon fram till sin gäst.

»Ottilia,» sade hon, lågt, »du är ond på mig.
Jag vill inte tvinga dig. Om du inte kan hålla
ut, så skall du vara fri. Du står inte under
bevakning.»

Hon— som kallats Ottilia — stod redan med
handen på dörrlåset, hon hejdade sig och såg in i
den talandes ansikte med förvåning och misstro.
Det yttrades ingenting mer, de endast betraktade
varandra, öga i öga; och dessa fasta två blickar,
som möttes, hade mer att säga än frågor och svar
och långa förklaringar.

»Jag ville inte det skulle vara tvång med
Ejnar. Jag menade väl.» — Det var åter den blonda,
som talade. — »När man har sju, kan man ju alltid
ha råd att avstå en.» Hon tillade det sista med ett
fint litet leende, som gav orden ett slags
dubbelmening, stack av mot de vardagliga dragen och
gav dem ett sken inifrån av godhet och intelligens.

»Jag har gjort dig orätt,» kom det inbundet och
motvilligt från den mörka.

»Jag vet det»

I Ottilias ansikte kom det först en forskande
fråga, så gled den över i ett överlägsenhetens tysta
förakt. Vad hon velat säga lönade ju icke ens
mödan.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free