Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
någonting av spöklikhet över det hela, som gav en dämpad
rysning, vilken kröp i ryggen och lyfte håret som
med osynliga händer.
Skulle det vara rädsla?... Ja visst. Men hon
visste att hon skulle bli herre däröver. Och hon
stod där länge, på det att alla måtte gå till ro.
Hon svepte sig i sin persiska nattrock så
vårdslöst som en tiggerska sveper sig i sina trasor, hon
kastade av sig sin fotbeklädnad för att sticka
fötterna i ett par pälsfodrade morgonskor, vilkas steg
icke skulle höras, därefter gick hon långsamt mot
dörren. Nu kunde det vara tid: allt i huset var
tyst.
»Tant,» viskade det från barnets säng, då hon
gled den förbi.
Hon hejdade sig och dröjde, hon visste knappt
om hon hört rätt. Nej, det var blott hennes
uppjagade inbillning. Han sov ju — den lille.
Hon fortsatte att gå.
»Tant... vart går tant?» kom det skälvande
och skyggt
»Är du rädd?»
»Ja. Jag är rädd för att vara ensam.»
»Jag kommer igen, ligg bara stilla och tyst.»
»Tant kommer väl snart?»
»Ja.»
Han drog täcket över huvudet, och hon
försvann ljudlöst ur rummet.
Man hade sagt, att hon fick göra som hon ville.
Naturligtvis endast ett sätt att lugna henne! I sista
stund var hon nog bevakad ändå. Men kanske
kunde hon smyga sig undan.
I gångarna var det mörkt, så mörkt, att det
behövdes hela hennes kännedom om den gamla
byggnaden för att icke törna emot, men hon trevade
sig tyst framåt, slutande ögonen ibland, liksom hade
hon då lättare för att leta sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
