- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
18

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livsleda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jordens omättliga, förstörande, sönderslitna behärskare.
Liv fanns det i buskar och strå, liv överallt — det
omedvetna, groende, grubbelfria livet utan tankar.
Livsbegär, livsnjutning, livskamp. Men livsleda?
Ingenstädes. Bland nattens röster fanns det icke
en som skorrade mot de andra, de ropade alla:
Leva! Leva! Leva!

Det fanns icke ord, icke tanke som mätte allt
detta; det fanns blott en känsla så vid och stor, att
den famnade allt som levde; det fanns blott
växtlivets välsignade ro, som lade sig likt kylande
balsam över ett söndervärkt sinne.

Det skälvde kring bleka läppar, när stelnade
muskler skulle mjukna, och en mager, tunn hand
strök över en panna, som kändes sval av nattluften.

Och så ljöd det i minnet: »Tant, jag är rädd
för att vara ensam.»

Där låg han däruppe och lyssnade efter steg,
ängslig för spöken och mörker och buse. Han
skulle lyssna förgäves, ängsla sig i sömn och i
morgon fråga och forska efter något, som de stora
med skamkänsla och avsky skulle förtiga.

Mekaniskt och obeslutsamt vände hon sig om.

Utan buller slöt hon porten och gick genom
mörka gångar och halvljusa trappor upp i
hörnkammaren igen för att se om han sov.

Hon böjde sig på knä vid bädden.

»Ejnar,» viskade hon så mjukt och sakta, att
det omöjligt kunde väcka honom.

Svar kom det icke, men ett par svaga små
armar smögo sig upp kring hennes nacke och ett
finhårigt huvud tryckte sig in mot hennes hals.
De återhållna snyftningarna bröto fram med ens,
och hon kände hela den lilla kroppen skälva i
konvulsivisk gråt, så hjälplöst och förtvivlat, att det
skar i själen som ett samvetsagg.

Var hans ångest mindre äkta, mindre gripande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free