Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En grobian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Syster min» får aldrig läsa hans verk i
manuskript. Det skulle han anse som en för stor ära;
det skulle nästan vara som att rådfråga henne. Men
varje tidningsnummer, där det finns något av hans
hand, tar han med sig i fickan, när han går till
henne. — Hon håller själv tidningen, men det
betyder ingenting; och hon läser den alltid vid sitt
morgonkaffe, men det betyder heller ingenting. —
»Jag skall läsa upp det här för dig,» säger han och
drar upp tidningen, »du kan väl inte själv läsa utan
glasögon,» och så läser han. Med tidningen långt
framför sig, så långt han kan hålla den. Han läser
med hög röst, allvarligt och utan att taga fel på ett
ord. Det skulle kunna höras i en hel kyrka, när
han läser.
»Syster min» beundrar honom alldeles
förskräckligt. Hon tror att han kunnat vara en av
de aderton, om han bara velat. Men det törs
hon aldrig säga så han hör det.
Han beundrar också henne. Hon är den
klokaste och bästa kvinna i hela världen, förklarar
han — när hon inte kan höra honom. Till henne
själv säger han: »höh!» — »du ä’ dum, Kristina.»
Kristina är änka efter en rådman, barnlös och
mycket förmögen. Hon skulle gärna vilja
testamentera bort sitt till något, liksom »bror Hampus»,
men hon kan icke komma på det klara med det
själv, och bror Hampus vill aldrig höra på det örat.
»Sju år yngre än jag! — Du ä’ så dum, Kristina.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
