Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En grobian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Rätt? Så lilla tant talar! Det måtte väl vara
rätt att leta efter sanningen.»
»Och så är det inte gott att veta vad bror
Hampus kan hitta på att säga. Han kan göra dig
ledsen.»
»Ja, där ha vi det! Det var ändå tants mening
att överskyla, om tant skulle framföra hans ord.
Och tant är inte så riktigt säker på att han skulle
säga mig detsamma alldeles rakt ut i ansiktet. Det
visar att jag har fullkomligt rätt. Å — kära,
snälla, rara tant!»
»Men...»
»Seså. Nu är det avgjort.» Hon tog raskt
det ena paret kaffekoppar och bar det in i nästa
rum, där det var mörkt.
»Jag blir olycklig för Hampus,» jämrade sig
frun.
»Pytt! Han skall aldrig få veta något om det.»
»Men jag blir så förlägen att jag inte kan tala.»
»Jo, bara börja, så går det nog,» uppmuntrade
plågoanden och stack in huvudet om dörren för att
se hur mycket klockan var. Det var ett finhyllt
flickansikte med spetsig näsa, liten mun, skrattlystna
ögon och kortklippt, kastanjbrunt hår.
»Var nu säker, tant,» ljöd sista förmaningen,
i det hon sakta drog dörren till om sig.
Den gamla frun suckade och Pyre började spetsa
öronen.
Fru Kristina var slående lik sin bror. Men om
han var en grobian, så var hon den personifierade
siratligheten. Hennes mössa såg ut som om den
nyss kommit från modisten, hennes händer voro små
och besatta med ringar, hennes rörelser prydligt
avmätta, hennes sätt att tala dämpat, lent och en smula
affekterat.
Just som det ringde i tamburen hoppade Pyre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
