- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
49

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En grobian

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

de att det är bara griller och att jag gör mig till.
Men det är så fasligt att se alla andra människor
ha händerna fulla av göromål, och själv inte ha
det minsta att leva för. — Man är till överlopps
vart man kommer... Varför har då en sådan
olycklig varelse som jag blivit född?»

Hon kastade sig ned på en stol inom dörren,
gömde ansiktet i sina händer och snyftade som om
hon skulle brytas sönder. Hon hade talat med en
mjuk och bruten röst, som skulle kunnat göra ett
stenhjärta vekt.

»Du är då alltid så hård.» Den gamla frun
kastade en högst ogillande blick på sin bror och
gick ut för att hämta ett glas vatten.

Lektorn kände sin hårdhet som om han varit
den värste missdådare; men en missdådare,
förkrossad av ånger. Han hade aldrig kunnat uthärda
åsynen av tårar. Det var som om varenda droppe
fölle på hans samvete, brännande som smält vax.

Han sade ingenting, utan gick blott fram och
tillbaka på golvet.

Frun dröjde länge ute, flickan satt fortfarande
nedlutad på sin stol och snyftade lika hjärtskärande.
Slutligen tog lektorn några långa, beslutsamma steg
tvärs över golvet och stannade framför henne. Han
hostade ett par gånger, men hon såg icke upp.

»Jag — hm — jag» —

Det ville icke bli mer. Det misshandlade unga
barnet skakade i hela kroppen av återhållna
snyftningar, som om detta hårdhjärtade odjur velat slå
henne.

»Jag menade inte precis så illa, som jag sade
— hm» — rabblade han plötsligt upp. Varpå han
med ens återtog sin vandring, utan att vänta på
vad verkan hans ord kunde hava, och liksom rädd
för vad han sagt.

Men det förspordes ingen verkan. Fru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free