- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
64

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fairbrooks krögare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


En sådan samling! Det var Fairbrooks
urinvånare. För ett tjugutal år sedan voro de alla
driftiga affärsmän eller dugliga hantverkare. Nu
voro de flesta av dem kapitalister, som icke längre
skötte rörelse, utan togo sig bekymmerslösa
gammaldagar efter egen smak.

»Nej min själ,» sade gubben Pebblestone
slutligen i det han reste sig upp, »nej min själ... det
går inte. Det är som om det sutte en propp i
halsen. Jag får ingenting ner... Tänka sig detta
dödsfall! Han var inte mer än sextio år, fyra år
yngre än jag. Och vi sågo honom alla i detta rum
för jämnt en månad sedan, frisk och kry, den
roligaste och piggaste bland oss alla» — här snöt
sig talaren och det hördes en snyftning borta från
en vrå — »men så är det: vi skola alla den vägen
vandra; i dag röd, i morgon död... Fairbrook blir
aldrig vad det varit — aldrig mer!

Ni ska få se och sanna mina ord! — Om vi
inte visste vad Tom Millner var för en karl, så få
vi veta det nu... Jag kan inte, jag kan inte.»
— Han såg på toddyn och skakade sitt stora
huvud. — »Detta är mer än en vanlig begravning,
det är som om man lagt sig själv i kista. Nu, går
jag hem; ni andra få göra hur ni vill.»

De som suttit reste sig. Alla kände de liksom
gubben Pebblestone, att något gått ur sina fogar,
som aldrig mer kunde komma i lag; därför låg det
en tyngd över deras sinne, därför kunde de samtal,
som dött av sig själva, icke mer komma i gång.
De togo sina mössor, kastande skygga blickar till
varandra; den hemliga skrämsel, som smög
omkring, vågade ingen ens nämna, den låg och gömde
sig i tomma förstämda sinnen.

Och tysta gingo de därifrån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free