- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
72

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I kupén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gäller att välja mellan det som står utom dig och
det som finns i din egen varelse. Det passar sig
inte, att jag stannar här, därför går jag. Det är
ju så du vill ha det? Finns det ingenting mer du
skulle vilja säga innan vi skiljas, än det som nu
blivit sagt?»

Hon höll blicken nedslagen, och rodnaden steg
långsamt upp på hennes kinder. Han hade talat
med ett så underligt tonfall, och så fanns det detta
lilla du, vilket icke grundade sig på ömsesidig
överenskommelse. Hennes pulsar slogo i vildaste
fart, medan samtidigt de mest småförsiktiga tankar
flögo genom hennes hjärna. Kunde detta anses
som ett frieri? Komprometterade hon sig, om hon
besvarade detta nu? Var det risk att förråda sig?

Han skrattade till, hårt och bittert.

»Måtte valet vara gott!» sade han, »jag skall
byta plats med en kvinnlig tredjeklasspassagerare
så att ni må kunna påräkna hennes intyg på, att
ni icke företagit er någonting opassande.»

Han bugade sig för att gå, och hon kände
blodet rusa till hjärtat, som om hon skulle kvävas.
Med blixtlik klarhet stod det för henne, att detta
var ett prov, där hon måste stå målet eller falla
igenom — att detta var att skiljas, och för alltid.
Vid denna tanke var det, som om världen fallit i
spillror under hennes fötter.

»Birger!»

Vilken lidelsefull ömhet låg det ej i detta
osäkra, dämpade rop! Han vände sig om borta
vid dörren. Hon hade rest sig, och i hennes
vidöppna ögon fanns det ett uttryck, som om hon med
kropp och själ koncentrerat sig i denna enda blick;
allt som legat bundet strömmade honom till mötes
i frigjord värme.

Han stod alldeles stilla. Endast hans
ansiktsuttryck förändrades, lyste upp i oändlig lättnad,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free