- Project Runeberg -  Berättelser och utkast /
135

(1912) [MARC] Author: Victoria Benedictsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från skild håll - 5. I folkstugan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom. Där sitter han vid bordsändan, godmodig,
bottenärlig och dum. Han liknar en gammal
gumse. Den tröga minen, den långdraget böjda
näsan, den fåraktigt hopsnörda munnen och detta
smutsgula hakskägg göra likheten slående.

Man äter, som ville man tänja ut denna
festmåltid i det oändliga, så njutningsrik är den. När
man hunnit till gröten, börjar samtalet komma i
gång, och då kakorna komma, ha de unga svårt
att lägga band på sin munterhet, men så länge
man sitter till bords får man ge sig till tåls —
Ola skulle inte tåla något »skoj».

Hushållerskan — vars värdighet förbjuder
henne att äta i stugan hos drängarna eller i köket
hos pigorna, och som av lutter förnämhet tvingas
att äta sin julmat ensam i spiskammaren — kommer
själv in med syltet. Hon ser så nådig ut att Greta
vågar sig fram med en komplimang:

»De va några utmärta klener jomfruen har.»

»Tycker Greta? Var så god och tag en till.»

»Ja sier tack, men de ä’ väl skam,» svarar
Greta belevat; »vad kogar jomfruen sina klener i,
men di konna ble så goa?»

»Jag kokar dem bara i flott.»

»Ja de måtte ja tro! Ja kogar mina i fett,
men di bler på långt när inte så goa.»

Hushållerskan kväver en fin dragning på
munnen och försvinner.

Det råder en allmän belåtenhet vid bordet. Till
och med över Gamle-Olas drag stjäl sig någonting
likt ett leende var gång hans granne, stallpojken,
kommer fram med ett halvviskat infall. Det råder
ett egendomligt förhållande mellan de två. Det
är tydligt att pojken känner beundran för Ola, men
denne låtsar aldrig lägga märke till honom och
beter sig likt en större hund, som till hälften brydd,
till hälften road fördrager en ungvalps försök att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:25 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berettelsr/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free