Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandren i ljuset, medan I haven ljuset. Berättelse från den första kristna tiden - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visst inte att sluta dig till oss och överge ditt nuvarande
liv för att göra dig bemärkt. Vi göra vad vi göra inte
för att bli bemärkta utan för att vår tro bjuder oss det.
— Vad menas med det?
— Därmed menas att frälsningen från världens
ondska, från döden finns endast i ett liv enligt Kristi
lära. Och oss är det likgiltigt vad människorna säga
om oss. Vad vi göra göra vi inte för människornas
skull, utan därför att vi bara i det se liv och livets
högsta goda.
— Det är omöjligt att inte leva själviskt, sade Julius.
Gudarna själva ha nedlagt i oss att vi älska oss själva
mer än andra och trakta efter egen tillfredsställelse.
Ni göra likadant. Du säger själv att det ibland er finns
sådana som mest tänka på sig själva. De komma mer
och mer att söka efter glädjeämnen för sin egen del,
komma att mer och mer överge er tro och sluta med
att göra som vi.
— Nej, svarade Pamfilius, de våra vandra en annan
väg, de försvagas aldrig utan bli starkare och starkare,
liksom en eld aldrig slocknar, när det läggs ved på
den undan för undan. Detta är just tron.
— Men jag förstår inte vari den där tron består.
— Vår tro består i att vi fatta livet så som det har
förklarats för oss av Kristus.
— Och hur har han förklarat det?
— Kristus har talat i den här liknelsen. Vingårdsmän
odlade en främmande vingård och måste betala en
avgift till ägaren. — Det är vi människor, som bebo denna
världen och måste betala skatt till Gud, uppfylla hans
vilja. Men de där männen menade enligt världslig tro
att vingården var deras egen, att de inte voro skyldiga
att betala något för den utan bara hade att njuta av
dess frukter. Ägaren skickade en budbärare att upptaga
skatten, men de jagade bort honom. Ägaren skickade
sin son att hämta skatten, men de dräpte honom och
trodde att nu skulle de då bli lämnade i fred. — Där
9. —
Tolstoj, Ivan lljitj’ död.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
