Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandren i ljuset, medan I haven ljuset. Berättelse från den första kristna tiden - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha vi den världsliga tron, efter den leva
världsmänniskorna, som inte erkänna att livet är oss givet bara
för att vi skola tjäna Gud. Men Kristus har lärt oss
att den världsliga tron, att det går människan bättre,
om hon jagar budbäraren och husbondens son ut ur
vingården och inte betalar skatten — ätt det är en
falsk tro, för ettdera av de tu — antingen måste man
betala skatten eller också blir man utdriven ur
vingården. Han har lärt oss att allt vad vi kalla
njutningar: mat, dryck, nöjen inte är njutningar, om livet
grundas på dem, att de äro njutningar bara om vi söka
efter något annat —• att uppfylla Guds vilja, att endast
då dessa njutningar följa som en belöning på
uppfyllelsen av Guds vilja. Att vilja taga njutningarna utan
mödan att uppfylla Guds vilja, lösgöra njutningarna
från mödan, det är detsamma som att rycka upp
blomstänglar och plantera dem utan rötter. På detta tro vi,
och därför kunna vi inte söka villfarelsen i stället för
sanningen. Vår tro är att livets högsta goda inte ligger
i dess njutningar utan i uppfyllelsen av Guds vilja utan
tanke på njutningarna och utan förhoppningar om dem.
Och i enlighet med denna vår tro leva vi och ju längre
vi leva, dess mer ser vi att njutningar och lycka följa
på uppfyllelsen av Guds vilja som hjulen följa
vagns-skaklen. Vår mästare har sagt: »Kommen till mig, I
alla som arbeten och ären betungade, och jag skall
vederkvicka eder. Tagen på er mitt ok och lären av
mig, ty jag är mild och ödmjuk av hjärtat och I skolen
vinna frid i edra själar. Ty mitt ok är ljuvligt och
min börda är lätt.
Så talade Pamfilius och Julius kände sig gripen,
men Pamfilius ord föreföllo honom ändå dunkla. Än
tycktes det honom att Pamfilius ville bedraga honom —
då blickade han in i sin väns goda ögon och tänkte
på hans godhet, än tycktes det honom att Pamfilius
bedrog sig själv.
Pamfilius inbjöd Julius att besöka dem för att med
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
