- Project Runeberg -  Berättelser för folket /
134

(1929) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandren i ljuset, medan I haven ljuset. Berättelse från den första kristna tiden - II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

till sitt samvete, och inför det började han granska
sitt liv och sina gärningar. Alltsammans föreföll honom
dåligt och framför allt dumt. Varför hade han gjort
sig själv så mycket ont? Varför hade han förspillt sina
ungdomsår? Men det värsta, det som egentligen låg
bakom all förtvivlan var att han kände sig så ensam.
Förr hade han haft sin ömma mor, fadern, även vänner
— nu hade han ingen. Ingen älskade honom. För alla
var han en börda. För alla hade han blivit en
fridstörare. För modern var han anledningen till hennes
osämja med fadern, för fadern var han förödaren av
den rikedom som samlats genom ett helt livs arbete,
för vännerna var han en farlig, obehaglig rival. Alla
måste de önska att han skulle dö.

Då han gick igenom sitt förflutna erinrade han sig
Pamfilius, sitt sista sammanträffande med honom och
Pamfilius’ uppmaning att han skulle komma och besöka
de kristna. Och med ens beslöt han att inte återvända
hem utan bege sig raka vägen härifrån till de kristna
och stanna hos dem.

»Men är verkligen min ställning så förtvivlad?» tänkte
han, och återigen började han gå igenom allt som hänt
och återigen förfärades han över att, som han tyckte,
ingen älskade honom och han ingen. Modern, fadern,
vännerna älskade honom ej utan önskade säkert hans
död; men älskade han själv någon? Vännerna? Han
kände att han inte älskade någon av dem. Alla voro de
rivaler, alla voro de utan förbarmande med honom nu,
då han råkat i olycka. »Min far?» sporde han sig, och
fasa grep honom, då han vid denna fråga blickade in
i sitt hjärta. Icke nog med att han inte älskade sin far,
han hatade honom för hans förmyndarskap, hans
förolämpningar. Han hatade honom, och därjämte insåg
han klart att faderns död var den nödvändiga
förutsättningen för att han, Julius, skulle bli en fri, lycklig
människa.

»Om jag visste», tänkte Julius, »att ingen någonsin
134

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berfolk/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free