Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandren i ljuset, medan I haven ljuset. Berättelse från den första kristna tiden - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle få veta det, hur skulle jag göra, om jag finge
ett tillfälle att med ett enda slag beröva honom livet
och befria mig själv?»
Och han svarade sig: »Jag skulle döda honom.»
Men på samma gång han svarade så fasade han över
sig själv.
»Min mor? Ja, jag känner ömkan med henne, men
jag älskar henne inte. Det gör mig detsamma hur det
går med henne, jag vill bara ha hennes hjälp... Ja,
jag är ett vilddjur, ett hetsat, sårat vilddjur och skiljer
mig från vilddjuret blott såtillvida att jag av egen fri
vilja kan lämna detta usla liv, jag kan göra vad inte
djuret kan — döda mig själv. Jag hatar min far, jag
älskar ingen ... varken min mor eller mina vänner ...
jo kanske Pamfilius?»
Återigen erinrade han sig honom. Han började tänka
på det sista sammanträffandet och deras samtal och
Pamfilius’ ord att Kristus hade sagt: »Kommen till mig,
I alla som arbeten och ären betungade, och jag skall
vederkvicka eder.» Är det verkligen sant?
Begrundande började han tänka på Pamfilius’ milda,
orädda och glädjestrålande ansikte och han fick en
önskan att tro på vad Pamfilius sagt.
»Vem är jag i själva verket?» sade han sig själv.
»Vem är jag? En människa som söker lyckan. Jag
sökte den i utsvävningar, men fann den inte. Och alla
de som leva liksom jag finna den inte heller. Alla äro
onda och lida. Men det finns en människa som alltid
är glad, därför att han inte fikar efter något. Han
säger att det finns många sådana som han och att
alla människor komma att bli likadana, ifall de göra
vad deras mästare säger. Tänk om det skulle vara
sanningen? Sanningen eller inte — jag känner mig
dragen dit och jag går.»
Så talade Julius till sig själv, och han lämnade
lunden, besluten att inte återvända hem, och styrde kosan
till den by där kristianerna bodde.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
