Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vandren i ljuset, medan I haven ljuset. Berättelse från den första kristna tiden - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annorlunda. Hela deras lära går bara ut på att driva
dem tillbaka till urtillståndet, till vildens, till djurets
ståndpunkt. De förmå inte tjäna mänskligheten med
vetenskap och konst, och vad de inte känna till förneka
de, de förmå inte tjäna mänskligheten på de sätt som
äro människan ensam förbehållna och närma henne
till gudarna. Hos dem kommer det inte att finnas vare
sig tempel eller statyer, vare sig teatrar eller museer.
De säga att de inte behöva sådant. Lättaste sättet att
slippa blygas över sin underlägsenhet är att förakta det
höga; och det är just vad de göra. De äro gudlösa.
De erkänna inte gudarna och sambandet mellan
människor och gudar. För dem finns endast deras mästares
Fader, som de kalla också sin fader, och mästaren själv,
som enligt deras uppfattning har uppenbarat livets alla
hemligheter för dem. Deras lära är en ömklig villolära.
Döm själv. Vår lära säger: världen uppehälles av
gudarna, gudarna beskydda människorna. För att leva
ett rätt liv måste människorna vörda gudarna och själva
söka och tänka, och därför ledes vårt liv å ena sidan
av gudarnas vilja, å den andra av hela människosläktets
samfällda visdom. Vi leva, tänka och söka och därför
fortskrida vi mot sanningen. För dem åter finnas
varken gudarna eller deras vilja eller mänsklighetens
visdom, utan endast ett — en blind tro på den korsfäste
mästaren och allt vad han sagt dem. Säg själv vilken
handledare som är pålitligast: gudarnas vilja och den
mänskliga visdomens samfällda fria verksamhet eller
en blind, obligatorisk tro på vad en enda människa
har sagt?
Julius kände sig slagen av den okändes ord och
särskilt av slutorden. Hans uppsåt att bege sig till
kristianerna var rubbat, ja det föreföll honom till och
med ofattligt hur han under inflytande av sina olyckor
kunnat besluta sig för en sådan dårskap. Men ännu
återstod frågan vad han nu skulle göra och hur han
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
