- Project Runeberg -  Berättelser för folket /
234

(1929) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - För vad då? Berättelse från polska upprorens dagar - XII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

samling hade något med henne att göra. Hon gick in
på gården. Vid en blick in i lidret, där tarantassen stod,
varseblev hon att det var just kring tarantassen folket
samlade sig, och i samma ögonblick hörde hon Tresors
ursinniga skall. Det mest förskräckliga som kunde
hända hade inträffat. Framför tarantassen stod en
myndig herre med svarta polisonger,, iförd prydlig uniform
med knappar som blänkte i solen, med revärer och
blanklädersstövlar. Med ljudlig, hes och befallande röst
sade han något. Framför honom, mellan två soldater,
stod hennes Jozio i bonddräkt och med höboss i det
okammade håret, och liksom fattade han inte vad som
försiggick omkring honom ryckte han rådlöst på de
breda axlarna. Tresor, som inte visste att han var
orsaken till hela olyckan, skällde ilsket på
polismästaren med ryggborsten på ända. Då han varseblev Albina,,
ryckte Migurski till och ville gå bort till henne, men
soldaterna hindrade honom.

— Ingen fara, Albina, ingen fara, sade Migurski och
log sitt blida leende.

— Se där har vi frun själv, utlät sig polismästaren.
Var god och kom hit. Är det här era småttingars kistor,
va? sade han med en blinkning åt Migurski.

Albina svarade ej, med handen tryckt mot bröstet och
med vidöppen mun blott stirrade hon ångestfullt på
sin man. \!

Som det händer i dödsögonblicket och i livets
avgörande stunder överhuvud genomfors hon på ett
ögonblick av en hel härskara känslor och tankar, men på
samma gång förstod hon ännu inte, trodde inte på sin
olycka. Hennes första känsla var den gamla välbekanta
— sårad stolthet vid åsynen av maken-hjälten, som
förödmjukades av dessa råa människor i vilkas våld
han nu var. »Hur vågar de sätta sig upp över honom,
den bästa bland människor!» Den andra känslan, som
grep henne samtidigt, var medvetandet om olyckan som
skett. Medvetandet om olyckan åter framkallade minnet

234

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:48:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/berfolk/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free