Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudomligt och mänskligt - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som med ena handen höll hennes magra armbåge, med
den andra ställde ett glas medicin på det ovala bordet
framför soffan. Hon var glad över att man höll henne,
ty hon kände att hon måste taga sig till något, men
vad visste hon inte och hon var rädd för sig själv.
— Lugna er. Se här, drick nu valerianan, sade doktorn
och räckte henne ett spetsglas fyllt med en grumlig
vätska.
Hon tystnade plötsligt, föll ihop och sjönk ner på
soffan med slutna ögon och huvudet lutat mot det
insjunkna bröstet.
Och hon mindes hur hennes son för tre månader
sedan hade tagit farväl av henne med hemlighetsfull
och vemodig uppsyn. Sedan mindes hon den åttaårige
gossen i sammetsblus, med bara ben och långa,
svallande ljusa lockar.
»Och han, han, den gossen... med honom gör de
detta!»
Hon sprang upp, stötte undan bordet och slet sig
lös ur doktorns grepp. Vid dörren sjönk hon ner på
en stol igen.
— Och folk säger att det finns en Oud! Vad är han
för sorts Oud, om han låter detta ske? Må djävulen ta
den Guden! skrek hon ömsom snyftande och ömsom
hysteriskt skrattande. De hänger, de hänger den som
offrade allt, hela sin karriär, skänkte allt vad han ägde
åt andra, åt folket, sade hon; förr hade hon alltid
förebrått honom att han gjort det, men nu räknade hon
honom hans offervillighet till förtjänst. — Och med
honom, honom, honom gör de detta! Och ni säger att
det finns en Gud! skrek hon till.
— Jag säger ingenting, jag ber er bara att ta in
medicinen.
— Jag vill ingenting ha. Ha-ha-ha, skrattade och
snyftade hon. Hon berusade sig med sin förtvivlan.
På kvällen var hon så förbi att hon varken förmådde
tala eller gråta längre, endast stirrade rätt framför sig
16. —
Tolstoj, Ivan lljiti’ död.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
