Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudomligt och mänskligt - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med hes röst och sköt honom mot galgen. Svetlogub
flyttade på sig.
— Herre, hjälp mig, Herre förbarma dig över mig!
sade han.
Svetlogub trodde inte på Gud och hade till och med
ofta gjort narr av människor som trodde på Gud. Inte
heller nu trodde han på Gud, trodde inte, därför att
han var ur stånd att i ord uttrycka, ja med tanken
omfatta Gud. Men vad han i detta nu förstod med det
han vände sig till var — det visste han — det mest
reala av allt vad han visste. Han visste också att det
låg stor och viktig mening i hans hänvändelse. Detta
visste han, därför att den genast styrkte och lugnade
honom.
Han flyttade sig närmare galgen, och efter en
ofrivillig blick över leden av soldater och åskådare tänkte
han än en gång: »Varför, varför gör de detta?» Och
han kände ömkan med dem och sig själv och fick tårar
i ögonen.
— Gör det dig inte ont om mig? sade han och
fångade blicken ur bödelns gråa ögon.
Bödeln hejdade sig för ett ögonblick. Hans ansikte
fick plötsligt ett elakt uttryck.
— Jo ni! Prata!... muttrade han och lutade sig
hastigt ner mot golvet, där hans tröja och något sorts
skynke låg, och med en smidig rörelse slog han
bakifrån båda armarna om Svetlogub, kastade en säck över
hans huvud och drog hastigt ner den över halva ryggen
och bröstet.
»I dina händer befaller jag min anda», mindes
Svetlogub Skriftens ord.
Hans anda spjärnade ej emot döden, men hans
kraftiga unga kropp ryggade tillbaka för den, gjorde
motstånd.
Han ville skrika, rycka sig lös, men i samma
ögonblick kände han en stöt, kände att han förlorade fot-
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
