Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIDÅ
Packar af ytterrockar, supékappor, paraplyer och
käppar trafvades upp på disken och någon skrek
högljudt efter galoscher. Då kom plötsligt den
han väntade på.
Han hade så ihärdigt stirrat på de små svarta
skinndörrarna att han ej ens märkt
förtroendemannens utträde och därför ryckte till, då han såg
dennes ansikte. Och i samma ögonblick kände han,
att allt var förgäfves.
Den man, hän sökte, hade intet sällskap. Han
hälsade ytterst artigt och tycktes till och med hafva
för afsikt att komma fram. Och ändå, just i den
afgörande sekunden, när. allt gått som den väntande
knappast vågat hoppas, sade en röst inom honom,
en tydlig, ödesdiger stämma: du är förlorad, gå!
Kanske var det den gamla okufliga stoltheten,
som för sista gången blossade upp och tvang honom
att högdraget, nästan hånfullt besvara den andres
hälsning och därefter svängde honom om och förde
honom ut, rak, brutal, utan att väja i trängseln.
Genom farstu och dubbeldörrar, ned de få
trappstegen och ut på gatan. Vidare i snöyra till en
öppen plats där nattvinden tjöt bland
presennings-täckta varuupplag och kajlyktorna flämtade i liflös
ensamhet.
Där slocknade stolthet och bröts det starka
högmod, som gifvit honom trotsig tro på sig själf
179
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
