Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
UR LARMET
de icke allt däruppe, så hörde de desto bättre,
utan att v.eta det sutto de på bästa plats.
Och när allt till sist var öfver, när ridån
obevekligt sänkts och människorna strömmade
ut, tyckte Frans och Minna att det slocknat
alltsammans som stjärnskott i natten, som ett
eko i en väldig och susande skog.
De stodo på gatan, i snön, mellan spåren
af medar och skor och sågo häpna på
hvarandra. I deras hjärnor tumlade det som en
karusell och ännu voro blickarna bländade,
öronens hinnor i dallring. Hvad natten var
kall och tyst, hur öde voro gatorna, hur mörkt
var det icke under vintermolnen! Något
sådant skulle aldrig mer hända. Icke på samma
sätt.
Då Frans låg i sin säng och ,ej kunde
sofva hörde han musiken. Men det var icke
samma melodier som på operan, det var hela
orkestern, ja, en ännu större, det var en
orkester öfver hela staden — gud vet för resten
hvar sådana tankar kommo ifrån ? Och denna
stora orkester spelade, men fastän det lät
lika vackert, om ej rent af vackrare än på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
