Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
opus 23
257
så slutade plötsligt musiken med en skräll
som om pianisten i vredesmod slagit båda
knytnäfvarna i klaviaturen. — Därpå blef
allt tyst.
Frans stod kvar och stirrade uppåt
fönsterrektangeln, som liknade en graf ställd
på tvärkant. Ingen stol skrapade, intet buller
af ett lock som slogs igen, ingen hand som
räcktes ut för att lossa fönsterhaspen.
Ingenting. Men han kunde inte gå, han måste stå
kvar.
Och verkligen! Med ens syntes på den
mörka bakgrunden ett blekpussigt och
orakadt ansikte med rödsvullna ögonlock och
förvriden mun. Det var musikern, hans
rufsiga lockar stodo ut åt allä håll, en föll ned
i pannan hvars tinningar hvälfde utåt. Han
var i skjortärmarna och utan krage, västen
var oknäppt och visade den solkiga skjortan
ända ned till byxlinningen. Med ena handen
stödde han sig mot fönsterposten, den andra
trefvade efter det öppna fönstret.
I det samma upptäckte han Frans och
mötte hans stirrande blick. Han blinkade
17. — Ur larmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
