Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
UR LARMET
inte kunde sägas vara gammal kände han
sig så, både gammal och trött. Han hade
ingen att tala till och var rädd, försynt som
åren gör den ensamme, att blottställa och
torgföra. Nu gick han längre tillbaka och
fann allt flera kors på den tillryggalagda
vägen. Där var fadern och där var Vogel, där
voro Arnolds, ack, de lefde nog fortfarande
i glans och prakt och ära, men, å, så
längesen döda! Ju mer han fördjupade sig i dessa
reflexioner, dess tydligare såg han dem alla
som aflidna för lång, lång tid tillbaka.
Snön föll och dansade för hans fötter.
Han hade gått förbi sin port utan att genast
märka det. När han nu vände, såg han en
rad ensamma fotspår i det tunna snölagret
öfver trottoaren. De kommo långt bort ur
mörkret och fortsatte in i ett dunkel.
Han tog upp portnyckeln och låste upp
porten. Det var mörkt och kallt i farstun och
trapporna. Han räknade afsatserna och
förstugorna för att ej gå för högt upp. Tre
trappor upp var hans dörr.
Då han kommit in och tagit af rocken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
