Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 2. Friheten - Konsten och naturen - Intensitet, vilja och lidelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
genomleva dens liv som erfar den för att kunna fatta den
i sin invecklade originalitet. Konstnären åsyftar att inviga
oss i denna rika personliga nya känsla, han söker med ett
slag försätta oss i det obeskrivliga psykologiska tillstånd
som väckte hans stämning.
Intensitet, vilja och lidelse.
Man skulle kunna anställa en undersökning av samma
art på övriga känslor och även här finna att det vi kalla
växande intensitet består i genomgripande kvalitativ
förnyelse. Till ytterligare belysning av intensiteten
förflytta vi oss därför hellre med ett slag till den motsatta
änden av de själsliga företeelsernas serie, till viljans utslag i
en muskelansträngning. Vem känner icke till en apparat,
med vilken man mäter musklernas kraft? Mätes icke också
därmed viljans styrka? Ser man närmare till, skall man
rent av finna, att vår tro på mätbara intensiteter till
väsentlig grad härleder sig ur denna grova uppfattning av vad
ansträngningen är. När vi se muskelkraften utveckla sig i
rummet och ge sig så tydligt till känna, att den kan avläsas
på en visartavla, verkar det på oss, som om den redan
funnits till innan den gav sig uttryck, blott under mindre
volym, så att säga i komprimerad form. Vi tveka då icke
att ytterligare hoptränga denna volym — och till slut tro
vi oss ha förstått, hur ett rent själsligt tillstånd kan äga
storlek, ehuru det icke fyller något rum. Denna
uppfattning skulle^ha gällt som en lag inom vetenskapen, om icke
vissa iakttagelser kommit att ställa saken i annat ljus och
ådagalägga att känslan av en stigande muskelansträngning
går från ytan mot centrum och icke den omvända vägen.
Det i sina rumliga språk- och föreställningsvanor bundna
medvetandet tror att känslan växer utan att förändra natur,
blott därför att den genom olika grader bär samma namn,
liksom att ansträngningen alltid är sig lik till arten och
växer på sin ursprungliga plats. Samma historia som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
