Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 2. Friheten - Talstorheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
på saken, visar det sig emellertid, att man inte utan vidare
kan betrakta de femtio soldater man räknar som fullkomligt
lika — de skilja sig åtminstone därutinnan, att de i
rummet inta olika plats, annars skulle de inte bilda någon
trupp. Jag kan hopföra alla dessa soldater i samma bild
och följaktligen upprada dem bredvid varandra i ett idealt
rum. Jag kan också tänka mig, att bilden av en enda av
dem upprepas femtio gånger å rad — i så fall skulle jag
anbringa dem snarare i tiden än i rummet. Så går det
emellertid icke till. Ty varje räkning av materiella ting,
även ett och ett, förutsätter att jag inpräglar de föregående
bilderna i minnet och uppradar dem bredvid de nya jag
frammanar. Jag försätter dem alltså icke i tiden, utan
låter dem förbliva i rummet.
Detsamma gäller om abstrakta tal. Varje siffra
betecknar på samma gång en enhet och en mångfald enheter —
och ännu något annat. De enheter som ingå i ett tal
förutsättas som inbördes lika. När vi påstå att talet är en
enhet, mena vi oss genom en enkel, omedelbar åskådning se
det som ett helt, som dock gömmer en mångfald. De
enheter, som genom att sammansättas med varandra bilda
talet, äro enkla, oreducerbara enheter och inga summor.
Det ser alltså ut som om det funnes två slags enheter, en
definitiv, som bildar talen genom att foga sig till sig själv
— en provisorisk, nämligen enheten av det tal som, i sig
själv mångfaldigt, erhåller sin enhetlighet genom vår
uppfattning. Men ser man närmare till, övertygas man lätt om
att även den ’definitiva’ enheten i grunden är ’provisorisk’,
att den tillstädjer sönderdelning utan gräns och utgör en
summa av bråkdelar, så många och små man behagar.
Hur skulle denna delning kunna ske, om enheten verkligen
vore definitiv, såsom t. ex. vid en enkel själsakt? Hur
skulle enheten kunna delas i bråk, om man inte i tysthet
betraktade den som ett utsträckt föremål, enhetligt för vår
uppfattning, mångfaldigt i rummet? I det man medger att
enheten är delbar i oändlighet, betraktar man den som
fallande inom rummets form.
När vi tala om materiella ting, te de sig för oss som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
