Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Mekanism och finalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
uppenbarelsen av en bild på duken som annat än ett
flickverk. Då vore vi födda mekanister.
Erkänna vi, att det förutom materialet till mosaiken
och själva hopsättningen även behövts en plan för
konstnären att gå efter, då skulle vi uttrycka oss som finalister.
Men varken i ena eller andra fallet skulle vi ha valt ett
tillfredsställande uttryck för processens verkliga förlopp — ty
det har aldrig funnits en hop rutor.
Det är vår syn och vår intelligens som i bägge fallen
tolkat en tavlas uppkomst på sitt eget sätt, upplöst den i
tusen och åter tusen små stycken, som hopsatta förete en
enhetlighet vi beundra, när vi gripa den med en helblick.
Tänka vi oss, i stället för denna tavla, ett av kroppens
organ, t. ex. ögat, med sin utomordentligt invecklade
byggnad — detta skulle på liknande sätt kunna betraktas som
en enkel konstnärlig akt, utförd av »synen», fastän det för
oss uppdelar sig i en cellmosaik, vars anordning vi finna
underbar, när vi väl en gång fattat det hela som ett
sammansatt föremål.
Vida djupare och mer träffande skulle vi kunna
jämföra den process, genom vilken naturen konstruerar ett öga,
med den odelbart enkla rörelse vi utföra vid att lyfta handen.
Vi ålägga naturen ett fruktansvärt Herkules-arbete, när vi
begära att den skulle ha hopsatt en oändlighet oändligt
invecklade element för att uppnå synens enkla akt, medan
i själva verket naturen inte bör ha haft mer besvär med
att göra ett öga än konstnären att lyfta handen för ett
penseldrag.
Låt oss till förtydligande tänka oss, att handen, i stället
för att röra sig fritt i luften, tränger genom en hög
järnfilspån, som hoptryckes och gör motstånd i mån som jag
pressar på. I ett visst ögonblick har min hand uttömt sin
kraft, och i samma stund ha filspånen lagt sig till rätta i
en bestämd form, som just återger handens form när den
stannar. Antag nu, att handen vore osynlig. Då få
forskarna huvudbry och börja söka, i själva filspånen och bland
de inre krafterna i högen, grunden till deras anordning.
Några tillskriva den ställning varje litet spån intar, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
