Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Mekanism och finalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
verkan grannkornen utöva på det: mekanisterna. Andra
mena att en helhetsplan förelegat över detaljerna i dessa
verkningar: finalisterna. Men sanna förhållandet är ju, att
här helt enkelt utförts en odelbar handling, att handen
pressats in i filspånen. Både mekanism och finalism komma
till korta, ty det råder ungefär samma förhållande mellan
syn och synapparat som mellan handen och de järnfilspån
som återge och sätta en gräns för dess rörelse.
Ju starkare handens rörelse är, dess djupare tränger
den in bland filspånen. Men på vilken punkt den än må
stanna, ögonblickligen och automatiskt lägga sig kornen där
i jämvikt, samordnade inbördes. Detsamma gäller för synen
och dess organ. Allt eftersom den odelade akt, som utgör
synens väsen, tränger fram mer eller mindre långt, bildas
organets materiella form, själva instrumentet, av en oändlig
mängd utomordentligt invecklade maskiner, samordnade till
att utföra synens enkla funktion. Denna påfallande motsats
mellan organets inveckling och enkelheten i dess uppgift
förbryllar vår fantasi.
Djupt i förvåningen över den underbara byggnaden hos
ett instrument som ögat gömmes alltid den tanken, att av
denna ordning blott en del skulle ha kunnat bli genomförd,
att dess fullständiga förverkligande är liksom en nåd.
Visserligen kan den verkande orsaken uppträda mer eller mindre
intens, men då rörelsen är odelbar, frambringas verkan med
ett slag, som något fullfärdigt. Allt eftersom den verkande
orsaken hinner längre och längre i förmåga att utveckla
synen, ger den en enkel pigmentfläck åt en lägre organism,
skapar ett rudimentärt eller redan något differentierat öga
eller fågelns fulländade verktyg — alla dessa apparater på
olika utvecklingsstadier äro dock jämställda i fråga om
organisk samordning.
Därför betyder avståndet mellan två djurarter
ingenting: om hos dem bägge synens frammarsch hunnit lika
långt, kommer det på bägge håll att uppstå samma
synorgan, ty organets form är blott ett tecken på graden av
den fulländning till vilken funktionen nått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
