Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Intelligens och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Ty den besjälade materia som uppbär denna utveckling
genomgår — enhetlig och sammanhängande — en enda
odelbar historia.
Samma misstag som mekanismen begår, när den allt
för långt tillämpar vissa av intelligensens naturliga drag,
återfinnas hos den radikala finalismen. Ursprungligen tänka
vi blott för att handla. Vår intelligens har gjutits i
handlingens lägel. Historien om livets utveckling låter oss också,
trots sin bristfällighet, ändock skönja, hur intelligensen danats
långs en linje, som stiger genom serien av ryggradsdjur
ända till människan, och hur förmågan att begripa
uppträder såsom ett bihang till förmågan att handla.
Spekulation är lyx, medan handling är en nödvändighet.
Men då vi handla, börja vi med att ställa för oss ett
mål, vi göra upp en plan och anordna sedan den mekanism
som skall utföra den. Vi födas också som hantverkare, och
hela vår läggning är geometrisk. Ju mer denna geometri
gör sig gällande, ju mindre äro vi benägna att medge att
något skapas, vore det så blott en form. I samma mån
som vi lyda vår geometriska böjelse, tillbakavisa vi alltså
det oförutsebara, som vi för visso måste antaga i den mån
vi äro konstnärer, ty konsten lever av skapelse och bär på
en dold förvissning om naturens spontanitet. Men den fria
konsten är en lyx, liksom den rena spekulationen. Länge
innan vi hinna bli konstnärer äro vi hantverkare. Och allt
hantverk, hur enkelt det må vara, lever på likheter och
upprepningar, liksom den naturliga geometri vari det har
sin grund.
Men så snart vi gå utom de ramar, i vilka den radikala
mekanismen och finalismen hålla vår tanke bunden,
uppenbarar sig verkligheten som en evig stråle av nytt, av nytt
som knappt hunnit stiga upp och dana ett nu, förr än det
sjunker ned i det förflutna. Det är just i detta ögonblick
som verkligheten faller in under intelligensens blick, evigt
riktad bakåt. — Förhållandet är detsamma som med vårt
inre liv, enligt den bild vi fått av det i de föregående kapitlen.
Vi utsträcka nu blott till livet i dess helhet de synpunkter
vi förut framställt och varierat beträffande jaget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
