Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tänkesättet Bergson - 4. Livet - Spencers utvecklingslära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
aktiviteten är osammansatt och uppdelas i flera genom att
bringa till stånd mekanismer såsom ryggmärg och hjärna.
Men för allt detta blundar Spencer, då det ju ligger i hans
metods väsen att sätta samman det färdiga med det färdiga,
i stället för att åter leta fram det gradvisa arbete på
konsolidering, som just är utvecklingen själv.
Och vad säger Spencer till slut om förhållandet mellan
ande och materia? Han har nog rätt att betrakta
intelligensen som slutstenen för en utveckling, men när han skall
till att dra upp linjerna för denna utveckling, hopför han
återigen det utvecklade med annat utvecklat och lägger ej
märke till att han sålunda gör sig onödigt besvär. Ty
genom att förutsätta som givet ett än så litet brottstycke
av något aktuellt utvecklat, förutsätter han allt det aktuellt
utvecklade, och har alltså ingen rätt att påstå sig teckna
dess genesis.
Spencer menar i själva verket, att fenomenen, som i
naturen följa på varandra, kasta avbilder i människans själ.
Mot relationen mellan fenomenen svara alltså, helt
symmetriskt, relationer mellan föreställningarna. Naturen speglar
sig i anden. Den inre byggnaden i vår tanke motsvarar
bit för bit tingens eget skelett. Gott, men för att
människoanden skall kunna föreställa sig relationer mellan
företeelserna, måste det givetvis finnas företeelser, d. v. s.
särskilda fakta, utskurna ur vardandets sammanhang. Men
härmed tar man också intelligensen som given, sådan den
i dag är, ty det är i förhållande till den och endast till den
som det verkliga delar upp sig på detta sätt.
Onekligen utgöres en stad av en massa hus, och stadens
gator äro blott mellanrum mellan husen; likaså kan man
säga, att naturen icke innehåller annat än fakta, och att
relationerna helt enkelt äro linjer, löpande mellan dessa
fakta. Men i en stad är det den fortskridande utstakningen
av tomter som bestämt på en gång husens plats, grundens
form och gatornas riktning. Man måste ta hänsyn till
stadsplanen för att begripa finesserna vid den uppdelning, som
gör att vart hus ligger där det ligger, att varje gata går där
den går. Men Spencers grundvillfarelse är att han tar som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
