Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henri Bergson, hans liv och skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsdelning, som på alla väsentliga punkter knyter
föreningsband mellan människorna genom att skapa solidaritet,
hotar å andra sidan umgänget, som dock borde vara det
civiliserade livets lyx och behag. Det ser alltså ut som om
förmågan att ådra sig ingrodda vanor, lämpade för de
förhållanden under vilka man lever och den plats man vill
hävda i världen, behövde utfyllas med en annan förmåga:
att avstå ett ögonblick när så behövs från de vanor man
ådragit sig, ja rent av från den naturliga läggning man
utvecklat hos sig — förmågan att sätta sig i andras ställe,
intressera sig för vad de ha för händer, tänka med deras
tankar, med ett ord leva deras liv och glömma sig själv.
Häri består världsmannens levnadsvett, som i grunden inte
är annat än ett slags själslig bildbarhet (plasticité morale).
Den fulländade världsmannen förstår att tala till envar om
det som intresserar denne, han sätter sig in i andras
synpunkter, utan att därför givet sluta sig till dem, han förstår
allt, utan att därmed förlåta allt. Därför blir han omtyckt,
nästan innan man känner honom; man hänvände nyss ordet
till en främling och förvånas, blir förtjust över att ha funnit
en vän. Det som mest tilltalar oss hos denne man är den
vighet, med vilken han förmår stiga ned eller upp till vår
nivå, framför allt den konst han besitter att genom sitt sätt
att tala få oss att tro att han gillar oss särskilt i all
hemlighet, att han inte skulle varit likadan mot alla. Ty det
egendomliga med denna utomordentligt belevade man är att
han tycker om alla sina vänner lika mycket och var och
en för sig mer än alla de andra. Det nöje vi ha av att
tala med honom är därför inte helt fritt från en liten känsla
av tillfredsställd fåfänga, och rent ut sagt, tjusningen av
hans belevenhet är densamma som vi erfara av behaget,
av gratien.
Härpå följer den klassiska utredning av behagets väsen,
vilken sedan funnit plats i första kapitlet av Tiden och
den fria viljan.
Belevenheten är själens gratie, fortsätter sedan
betraktelsen. Men över denna art av belevenhet, som ej är stort
annat än en talang, sätter jag en annan, som närapå är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
