Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henri Bergson, hans liv och skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I avslutningen till denna essai över Ravaisson-Mollien
yttrar Bergson:[1]
Det filosofiens historia framför allt låter oss bevittna
är en ständigt förnyad strävan av en reflexion som arbetar
på att utjämna svårigheter, lösa motsägelser, och allt mer
tillnärmelsevis mäta en verklighet som icke sammanfaller
med vår tanke. Men tid efter annan uppstår det en själ
som tycks i stånd att övervinna denna inveckling tack vare
sin enkelhet, en konstnärs eller diktares själ, som står sitt
ursprung nära, och i en samklang som hjärtat förnimmer
vet att hopsmälta det som för intelligensen synes oförenligt.
Det språk denna ande talar, när han lånar filosofiens röst,
uppfattas inte på lika sätt av alla. Somliga kalla det
svävande, och nog är det så i vad det utsäger. Andra
uppfatta det som tydligt och klart, ty de förnimma allt vad det
suggererar. För mångens öron bringar det blott ekot av ett
svunnet förflutet; medan andra däri redan förnimma, såsom
under en dröm, framtidens ljusa sång.
Vad är djärvare eller nyare än att komma och säga till
fysikerna att det tröga låter sig förklara av det levande, till
biologerna att livet inte kan förstås utom av åskådningen,
till filosoferna att allmänna begrepp inte höra till filosofien,
till mästarna att det hela måste meddelas före elementen,
till lärjungarna att man måste börja med att vara fulländad,
till människan, som mer än någonsin hänger sig åt egoismen
och hatet, att människans naturliga drivkraft är ädelmodet?
Dessa ord, som Bergson ägnat en annan filosof, kunna
vi utan tvekan tillämpa på honom själv. Till varje punkt
finner man en motsvarighet i hans eget verk och väsen.
Det Ravaisson blott anat — säger Le Roy — det
förverkligar Bergson med en precision och ett djup och en
skapande originalitet, som gör att hans satser verka lika
nya som hans bevis[2].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
