Ofta måste vi unga mycket undra på de gamlas berättelser.
»Var det då bal varenda dag, så länge som er strålande ungdom varade?» frågade vi dem. »Var livet då ett enda långt äventyr?»
»Voro alla unga damer sköna och älskvärda på den tiden, och slutade vartenda gästabud därmed, att Gösta Berling enleverade en av dem?»
Då skakade de gamla sina ärevördiga huvuden och gingo att berätta om spinnrockens surrande och vävstolens rassel, om köksbestyr, om slagors dunkande och yxans gång i skogen; men det varade inte länge, förrän de åter voro inne på den gamla stråten. Då körde slädarna upp till förstutrappan, då ilade hästarna bort genom mörka skogar med de glada, unga människorna, då yrade dansen, och fiolsträngarna sprungo. Med dunder och brak brusade äventyrens vilda jakt runtom Lövens långa sjö. På långt håll hördes dess dån. Skogen sviktade och föll, alla ödeläggelsens makter sluppo lösa: vådelden flammade, forsen härjade, vilddjuren ströko hungriga kring gårdarna. Under de åttafotade hästarnas hovar trampades all stilla lycka till stoft. Varhelst jakten brusade förbi, där lågade männens hjärtan upp i vildhet, och kvinnorna måste i blek förfäran fly från sina hem.
Och vi unga sutto undrande, tysta, hemska till mods och dock lycksaliga. »Sådana människor!» tänkte vi. »Vi skola aldrig se deras likar.»
»Tänkte aldrig den tidens människor på vad de gjorde?» frågade vi.
»Visst tänkte de, barn», svarade de gamla.
»Men inte, som vi tänka», envisades vi.
Och så förstodo inte de gamla vad vi menade.
Men vi tänkte, vi, på själviakttagelsens underliga ande, som redan hade hållit sitt intåg i vårt inre. Vi tänkte på honom med isögonen och de långa, krokiga fingrarna, han, som sitter därinne i själens mörkaste vrå och plockat sönder vår varelse, såsom gamla kvinnor plocka sönder lappar av siden och ylle.
Bit för bit hade de långa, hårda, krökta fingrarna plockat, tills vårt hela jag låg där som en hög trasor, och så hade våra bästa känslor, våra ursprungligaste tankar, allt, vad vi hade gjort och sagt, undersökts, genomforskats, sönderplockats, isögonen hade sett på, och den tandlösa munnen hade hånlett och viskat: »Se, det är trasor, bara trasor.»
Det fanns väl ändå en av den tidens människor, som hade upplåtit sin själ för anden med isögonen. Hos en av dem satt han, vaktande vid handlingarnas källa, hånleende åt ont och gott, begripande allt, fördömande intet, undersökande, letande, sönderplockande, förlamande hjärtats rörelser och tankens kraft genom att hånle utan återvändo.
Den sköna Marianne bar själviakttagelsens ande inom sig. Hon kände hans isögon och hånleenden följa varje steg, varje ord. Hennes liv hade blivit till ett skådespel, där han var den enda åskådaren. Hon var inte människa mer, hon led inte, gladdes inte, älskade inte, hon utförde den sköna Marianne Sinclaires roll, och själviakttagelsen satt med stirrande isögon och flitiga, sönderplockande fingrar och såg henne uppträda.
Hon var delad i två hälfter. Blek, osympatisk och hånande, satt ena halvan av hennes jag och såg hur den andra halvan handlade, och aldrig ägde den underliga ande, som plockade sönder hennes varelse, ett ord av känsla eller sympati.
Men var hade han då varit, den bleka väktaren vid handlingens källa, den natten, då hon lärt sig känna livets fullhet? Var var han, då hon, den kloka Marianne, kysste Gösta Berling inför hundra par ögon, och då hon i vredesmod kastade sig ned i snödrivan för att dö? Då voro isögonen förblindade, då var hånlöjet förlamat, ty passionen hade stormat fram genom hennes själ. Bruset av äventyrens vilda jakt hade dånat i hennes öron. Hon hade varit en hel människa under denna enda förskräckliga natt.
O, du självförhånandets gud, då Marianne med oändlig möda lyckades lyfta sina förstenade armar och slå dem om Göstas hals, då måste du, som den gamle Beerencreutz, vända dina ögon bort från jorden och se på stjärnorna.
I den natten hade du ingen makt. Död var du, medan hon diktade sina kärlekshymner, död, medan hon skyndade ned till Sjö efter majoren, död, då hon såg lågorna färga himmelen röd ovan skogstopparna.
Se, de hade kommit, de starka stormfåglarna, de sönderslitande passionernas gripar. Med vingar av eld och klor av stål hade de kommit susande ned över dig, du ande med isögonen, de hade slagit sina klor i din nacke och slängt dig bort i det okända. Död och krossad hade du varit.
Men nu hade de susat vidare, de stolta, de väldiga, de, vilkas väg ingen beräkning känner och ingen iakttagare har följt; och ur det okändas djup var själviakttagelsens underliga ande återuppstånden och hade ännu en gång slagit sig ned i den sköna Mariannes själ.
Under hela februari månad låg Marianne sjuk på Ekeby. Då hon uppsökte majoren på Sjö, hade hon blivit smittad av kopporna. Den förskräckliga sjukdomen hade med hela sin våldsamhet kastat sig över henne, som var förfärligt förkyld och utmattad. Döden hade varit henne nära, men mot slutet av månaden var hon dock återställd. Svag var hon alltjämt och mycket vanställd. Hon skulle aldrig mer kallas den sköna Marianne.
Detta var dock inte ännu känt av någon mer än Marianne och hennes sköterska. Kavaljererna själva visste det inte ens. Det sjukrum, där smittkopporna härskade, stod inte öppet för var man.
Men när är själviakttagelsens makt större än under tillfrisknandets långa timmar? Då sitter den och stirrar och stirrar med sina isögon och plockar och plockar med de knotiga, hårda fingrarna. Och ser man rätt efter, så sitter bakom den en ännu gulblekare varelse, som stirrar och förlamar och hånler, och därbakom ännu en och ännu en, hånleende åt varandra och åt hela världen.
Och medan Marianne låg och såg på sig själv med alla de stirrande isögonen, dogo alla ursprungliga känslor inom henne.
Hon låg där och spelade sjuk, hon låg där och spelade olycklig, spelade förälskad, spelade hämndlysten.
Hon var allt detta, och dock var det blott spel. Allt blev till spel och overklighet under isögonen, som vaktade henne, under det att de återigen vaktades av ett par bakom dem, som vaktades av ett annat par i ett oändligt perspektiv.
Alla livets starka krafter voro inslumrade. Hon hade haft makt till glödande hat och hängiven kärlek under en enda natt, inte mer.
Hon visste inte ens om hon älskade Gösta Berling. Hon längtade efter att få se honom för att pröva om han kunde flytta henne utom sig själv.
Medan sjukdomens välde varade, hade hon haft bara en redig tanke: hon hade sörjt för att hennes sjukdom inte skulle bli känd. Hon ville inte se sina föräldrar, hon ville inte försoning med sin far, och hon visste, att han skulle ångra sig, om han finge veta hur sjuk hon var. Därför befallde hon, att hennes föräldrar och alla människor för övrigt skulle få veta, att den besvärande ögonsjukdom, som alltid överföll henne, när hon besökte hembygden, tvang henne att sitta inne bakom fällda gardiner. Hon förbjöd sin sköterska att tala om hur sjuk hon var, hon förbjöd kavaljererna att hämta läkare från Karlstad. Hon hade visserligen smittkopporna, men bara helt lindrigt; i husapoteket på Ekeby funnos läkemedel nog att rädda hennes liv.
Hon tänkte aldrig på att dö, hon låg blott och väntade på en hälsans dag för att få fara till prästen med Gösta och taga ut lysning.
Men nu voro sjukdomen och febern borta. Hon var åter kall och klok. Det var henne, som om hon ensam vore klok i denna värld av dårar. Hon varken hatade eller älskade. Hon förstod sin far; hon förstod dem alla. Den, som förstår, hatar inte.
Hon hade fått veta, att Melchior Sinclaire ämnade ställa till auktion på Björne och förstöra alla sina ägodelar, så att hon inte måtte få något arv efter honom. Man sade, att han skulle göra förödelsen så grundlig som möjligt: först skulle han sälja möbler och husgeråd, så boskap och redskap och sist själva gården, och alla pengarna skulle han stoppa i en säck och sänka i Lövens djup. Förskingring, förvirring och förödelse skulle hennes arv heta. Marianne smålog gillande, när hon hörde detta: sådan var hans karaktär, så måste han handla.
Sällsamt tycktes det henne, att hon hade diktat den stora kärlekshymnen. Hon hade drömt om kolarhyddan, hon som andra. Nu syntes det henne underligt, att hon någonsin hade haft en dröm.
Hon suckade efter naturen. Hon var trött på detta ständiga spel. Aldrig hade hon en stark känsla. Hon sörjde knappt sin skönhet; men hon ryste för främlingars medömkan.
O, en sekund av glömska av sig själv! En åtbörd, ett ord, en handling, som inte var beräknad!
En dag, då smittan hade blivit rensad bort ur rummet och hon låg klädd på en soffa, lät hon kalla Gösta Berling. Det svarades henne, att han var rest till auktionen på Björne.
*
På Björne var i sanning en stor auktion. Det var ett gammalt, rikt hem. Folk hade kommit långa vägar för att övervara försäljningen.
Den store Melchior Sinclaire hade vräkt samman all husets egendom i den stora salongen. Där lågo tusental av föremål, sammanförda i högar, som nådde från golv till tak.
Han hade själv gått runtom huset som en förstörelsens ängel på domens dag och släpat samman vad han ville sälja. Kökets tillhörigheter: de svarta grytorna, trästolarna, tennstopen, kopparfaten, allt detta fick vara i fred för honom, ty hos dem fanns intet, som påminde om Marianne; men detta var också det enda, som undkom hans vrede.
I Mariannes rum bröt han in, förhärjande allt. Hennes bokskåp stod där och hennes bokhylla, den lilla stolen, som han hade låtit snickra åt henne, hennes nipper och kläder, hennes soffa och säng, allt detta måste bort.
Och sedan gick han ur rum i rum. Han rev till sig allt, som han fann misshagligt, och bar stora bördor ned i auktionsrummet. Han flåsade under tyngden av soffor och marmorskivor; men han höll ut. Och han vräkte samman allt i förfärlig villervalla. Han hade slagit upp skänkarna och tagit fram det präktiga familjesilvret. Bort med det! Marianne hade vidrört det. Han fyllde famnen med snövit damast och med glatta linnedukar med handsbred hålsöm, ärligt hemmagjort arbete, frukterna av många års mödor, och vräkte ned alltsamman på högarna. Bort med det! Marianne var inte värd att äga det. Han stormade genom rummen med högar av porslin, föga aktande sig för att bräcka tallrikar i dussinvis, han grep de äkta kopparna, på vilka familjevapnet var inbränt. Bort med dem! Må vem som vill begagna dem! Han vältrade ned berg av sängkläder från vinden: bolstrar och kuddar så mjuka, att man i dem sjönk ned som i en våg. Bort med dem! Marianne hade sovit på dem.
Han kastade förgrymmade blickar på de gamla välkända möblerna. Fanns där en stol, som hon inte någon gång hade suttit på, eller en soffa, som hon inte hade begagnat, eller en tavla, som hon inte betraktat, en ljuskrona, som inte hade lyst henne, en spegel, som inte hade återgivit hennes drag? Dystert knöt han näven mot denna värld av minnen. Gärna hade han rusat på dem med svängd klubba och krossat allt i små smulor och spillror.
Dock förekom det honom som en ännu dråpligare hämnd att göra auktion på allt detta. Bort till främmande skulle det! Bort för att smutsas i torparstugor, för att förfalla under likgiltiga främlingars vård. Kände han dem inte, de kantstötta auktionsmöblerna i bondstugorna, fallna i vanära liksom hans sköna dotter? Bort med dem! Må de stå med uppriven stoppning och avnött förgyllning, med bräckta ben och fläckade skivor och längta efter sitt forna hem! Bort med dem åt himlens alla hörn, så att intet öga kan finna dem, ingen hand samla dem!
Då auktionen började, hade han fyllt halva salen med ett otroligt virrvarr av uppstaplat husgeråd.
Tvärsöver rummet hade han ställt en lång disk. Bakom den stod auktionsförrättaren och gjorde utropen, där sutto skrivarna och antecknade, och där hade Melchior Sinclaire en brännvinsankare stående. I rummets andra hälft, i förstugan och på gården funnos köparna. Det var mycket folk, mycket stojande och munterhet. Inropen voro täta, och auktionen livlig. Men vid brännvinsankaren, med all sin egendom i gränslöst virrvarr bakom sig, satt Melchior Sinclaire, halvfull och halvgalen. Håret reste sig i sträva tovor över hans röda ansikte, ögonen rullade, bistra och blodfyllda. Han skrek och skrattade, som om han hade varit i sitt bästa lynne, och envar, som hade gjort ett gott bud, kallade han fram till sig och bjöd på en sup.
Bland dem, som sågo honom där, var också Gösta Berling, som hade smugit sig in bland hopen av köpare, men som undvek att komma inför Melchior Sinclaires ögon. Han blev betänksam vid den synen, och hans hjärta sammantrycktes som vid förkänslan av en olycka.
Han undrade mycket var Mariannes mor kunde finnas under allt detta. Och nu gick han, motspänstig i sin vilja, men driven framåt av ödet, att söka fru Gustava Sinclaire.
Han fick gå genom många dörrar, innan han fann henne. Den store brukspatronen hade ett kort tålamod och föga lust till jämmer och kvinnors klagan. Han hade tröttnat på att se hennes tårar flyta vid det öde, som övergick hennes hems skatter. Han blev rasande över att hon kunde begråta linne och sängkläder, då vad som mera var, hans sköna dotter själv, var förlorad, och så hade han med knutna näven jagat henne framför sig genom våningen ut i köket ända in i skafferiet.
Längre kunde hon inte komma undan, och han hade nöjt sig med att se henne där, nedhukad bakom trappstegen, väntande hårda slag, kanske döden. Han lät henne vara kvar därinne, men dörren läste han, och nyckeln stoppade han i sin ficka. Så kunde hon sitta där, medan auktionen varade. Svälta behövde hon inte, och hans öra hade ro för hennes jämmer.
Där satt hon ännu fången i sitt eget skafferi, då Gösta kom gående framåt korridoren mellan köket och salen. Där såg han fru Gustavas ansikte i ett litet fönster, som satt högst upp på väggen. Hon stod uppkliven på trappstegen och stirrade ut ur sitt fängelse.
»Vad gör tant Gustava däruppe?» frågade Gösta.
»Han har stängt in mig», viskade hon.
»Brukspatron?»
»Ja, jag tänkte han skulle rent slå ihjäl mig. Men hör du, Gösta, ta nyckeln till salsdörren och gå in i köket och läs upp skafferidörren med den, så jag kommer ut! Den nyckeln går hit.»
Gösta lydde, och om ett par minuter stod den lilla kvinnan ute i köket, som var alldeles folktomt.
»Tant skulle ha låtit en av pigorna öppna med salsnyckeln», sade Gösta.
»Tror du jag vill lära dem det knepet? Då skulle jag aldrig få ha någonting i fred i skafferiet mer. Och för resten tog jag mig för att städa på de översta hyllorna. Det behövdes minsann. Jag begriper inte, att jag har kunnat låta dem bli så fulla av skräp.»
»Tant har så mycket att ställa med», sade Gösta urskuldande.
»Ja, det må du tro. Om jag inte är med överallt, så kommer varken vävstol eller spinnrock i rätt takt. Och om...»
Här stannade hon och torkade en tår ur ögonvrån.
»Gud hjälpe mig, så jag talar!» sade hon. »Jag lär väl inte ha något att se efter mera, jag. Han säljer ju bort allt, vad vi ha.»
»Ja, det är ett elände», sade Gösta.
»Du vet den stora spegeln i förmaket, Gösta. Den var så märkvärdig, för glaset var helt i den, utan skarv, och det var inget fel alls på förgyllningen. Jag hade fått den av min mor, och nu vill han sälja den.»
»Han är galen.»
»Du må väl säga det. Det är väl inte stort bättre med honom. Han slutar inte, förrän vi få gå och tigga på landsvägen, vi som majorskan.»
»Så långt skall det ändå inte gå», svarade Gösta.
»Jo, Gösta. Då majorskan gick bort från Ekeby, spådde hon oss olycka, och nu kommer den. Hon skulle inte ha låtit det ske, att han hade fått sälja Björne. Och tänk du, hans eget porslin, de äkta kopparna från hans eget hem, skola säljas. Majorskan skulle inte ha tillåtit det.»
»Men vad är det åt honom?» frågade Gösta.
»Å, det är bara det, du, att Marianne inte har kommit igen. Han har gått här och väntat och väntat. Han har gått upp och ner i allén hela dagarna och väntat på henne. Han längtar sig väl galen; men jag törs ingenting säga, jag.»
»Marianne tror, att han är ond på henne.»
»Det tror hon inte, du. Hon känner honom nog; men hon är stolt och vill inte ta första steget. De äro stela och hårda båda två, och på dem går det ingen nöd. Det är jag, som får sitta emellan.»
»Tant vet väl, att Marianne skall gifta sig med mig?»
»Ack, du Gösta, det gör hon aldrig. Hon säger det bara för att reta honom. Hon är för bortskämd för att gifta sig med en fattig man och för stolt också. Far du hem och säg henne, att om hon inte kommer snart, så går allt hennes arv till spillo! Å, han vräker väl bort allt utan att få något för det.»
Gösta blev rent av ond på henne. Där satt hon på ett köksbord och hade inte hjärta för något annat än sina speglar och sitt porslin.
»Tant borde skämmas!» for han ut. »Där kastar ni ut er dotter i snödrivan, och så tror ni, att det är bara elakhet av henne att inte komma tillbaka. Och ni tror, att hon inte är bättre, än att hon överger den hon tycker om, bara för att hon annars skulle bli arvlös!»
»Kära Gösta, bli nu inte ond, du också! Jag vet ju inte vad jag pratar. Jag försökte allt att öppna för Marianne, men han tog mig och drog mig bort. De säga jämt härhemma, att jag ingenting förstår. Jag skall inte missunna dig Marianne, Gösta, om du kan göra henne lycklig. Det är inte så lätt att göra en kvinna lycklig, Gösta.»
Gösta såg på henne. Hur hade nu också han kunnat höja sin röst i vrede mot en sådan manniska som hon? Förskrämd och utjagad var hon, men med ett så gott hjärta.
»Tant frågar inte efter hur Marianne har det», sade han sakta.
Hon brast ut i gråt.
»Blir du inte ond, om jag frågar dig?» sade hon. »Jag har längtat efter att fråga dig hela tiden. Tänk, jag vet inte mer om henne, än att hon lever! Inte en hälsning har jag fått från henne på hela tiden, inte en gång, när jag skickade kläder till henne, och så tänkte jag, att du och hon inte ville låta mig veta något om henne.»
Gösta stod inte ut längre. Han var vild, han var yr - stundom måste Gud sända sina vargar efter honom för att tvinga honom till lydnad -, men den gamlas tårar, den gamlas klagan var honom värre att tåla än vargars tjut. Han lät henne veta sanningen.
»Marianne har varit sjuk hela tiden», sade han. »Hon har haft smittkopporna. Hon skulle komma upp i dag och ligga på soffan. Jag har inte sett henne sedan första natten.»
Fru Gustava stod med ett språng på golvet. Hon lät Gösta stå där och rusade utan ett ord vidare in till sin man.
Folket i auktionsrummet såg henne komma fram till honom och ivrigt viska något i hans öra. De sågo hur hans ansikte blev ändå rödare, och hans hand, som vilade på kranen, vred den runt, så att brännvinet stömmade utåt golvet.
Det föreföll alla, som om fru Gustava hade kommit med så viktiga nyheter, att auktionen strax måste sluta. Auktionistens klubba slog inte, skrivarnas pennor stannade, inga nya bud hördes.
Melchior Sinclaire for upp ur sina tankar.
»Nå», ropade han, »blir det något av?»
Och auktionen var i full gång på nytt.
Gösta satt kvar i köket, och fru Gustava kom gråtande ut till honom.
»Det halp inte», sade hon. »Jag tänkte han skulle sluta, då han fick höra, att Marianne hade varit sjuk; men han låter dem fortsätta. Han vill nog; men nu skäms han.»
Gösta ryckte på axlarna och bjöd henne utan vidare farväl.
I förstugan mötte han Sintram.
»Tusan så rolig tillställning!» utbrast Sintram och gnuggade händerna. »Du är en mästare, du, Gösta. Kors, vad du har kunnat ställa till!»
»Roligare blir det om en stund», viskade Gösta. »Brobyprästen är här med släden full av pengar. Man säger, att han vill köpa hela Björne och betala kontant. Då vill jag just se den store brukspatronen, farbror Sintram.»
Sintram drog huvudet ned mellan axlarna och skrattade invärtes en lång stund. Men så bar det av med honom in i auktionsrummet och ända bort till Melchior Sinclaire.
»Ska du ha en sup, Sintram, så får du djävlar anacka göra ett bud först.»
Sintram kom ända fram till honom.
»Bror har tur nu som alltid», sade han. »Här har kommit en storkarl till gården med släden full av pengar. Han köper Björne och alla både yttre och inre inventarier. Han har talat vid en hel mängd att ropa in åt honom. Han vill visst inte visa sig än så länge.»
»Bror kan väl säga vem han är, så får jag väl bjuda på supen för besväret.»
Sintram tog supen och gick två steg baklänges, innan han svarade:
»Det lär vara Brobyprästen, bror Melchior.»
Melchior Sindaire hade många bättre vänner än Brobyprästen. Det hade varit en årslång fejd mellan dem. Det gick sägner om hur den store brukspatronen hade legat på lur i mörka nätter på vägar, där prästen skulle fram, och hur han hade givit honom månget ärligt kok stryk, den lismaren och bondplågaren.
Väl hade Sintram dragit sig ett par steg tillbaka, dock undkom han inte alldeles den store mannens vrede. Ett brännvinsglas fick han mellan ögonen och hela brännvinsankaren på fötterna. Men så följde ock en scen, som för långa tider gav hans hjärta glädje.
»Vill Brobyprästen ha min gård?» röt patron Sinclaire. »Står ni här och ropar in mina saker åt Brobyprästen? Å, ni borde skämmas! Ni borde veta hut!»
Han fick fatt i en ljusstake och ett bläckhorn och slungade dem ut bland folkhopen.
Det var all hans stackars hjärtas bitterhet, som äntligen fick ge sig luft. Rytande som ett vilt djur, knöt han näven mot de kringstående och slungade vad kastvapen han hade mot dem. Brännvinsglas och buteljer flögo tvärsöver rummet. Han visste inte till sig i sin vrede.
»Det är slut på auktionen», röt han. »Ut med er! Aldrig i min tid skall Brobyprästen ha Björne. Ut med er! Jag skall lära er, jag, att ropa in för Brobyprästen!»
Han gick lös på auktionisten och skrivarna. De rusade undan. I villervallan stjälpte de omkull disken, och brukspatronen bröt med obeskrivligt raseri in i hopen av fredliga människor.
Där blev flykt och vild förvirring. Ett par hundra människor trängdes mot dörren, flyende för en enda man. Och han stod stilla, rytande sitt: »Ut med er!» Han sände förbannelser efter dem, och då och då svepte han till i högen med en stol, som han svängde som klubba.
Han förföljde dem ut i förstugan, men inte längre. Då den sista främlingen hade lämnat trappan, gick han tillbaka in i salongen och reglade dörren efter sig. Så drog han tillhopa en madrass och ett par kuddar, lade sig ned på dem, somnade in mitt i all förödelsen och vaknade inte förrän nästa dag.
Då Gösta kom hem, fick han veta, att Marianne ville tala med honom. Det träffade gott samman. Han hade just undrat hur han skulle komma till tals med henne.
Då han kom in i det skumma rummet, där hon låg, måste han stanna ett ögonblick nere vid dörren. Han såg inte var hon fanns.
»Stanna där du är, Gösta!» sade då Marianne till honom. »Det kan vara farligt att komma mig nära.»
Men Gösta hade kommit, tagande trappan i två steg, skälvande av iver och längtan. Vad brydde han sig om smittan! Han ville njuta saligheten av att se henne.
Ty hon var skön, hans älskade. Ingen ägde ett så mjukt hår, en så klar, strålande panna. Hela hennes ansikte var ett spel av skönt svängda linjer.
Han tänkte på ögonbrynen, skarpt och klart tecknade som honungstecknen på en lilja, och på näsans djärva kroklinje och på läpparna, mjukt svängda som rullande vågor, och på kindens långsträckta oval och hakans utsökt fina form.
Och han tänkte på hyns skära färg, på det trolska intrycket av de nattsvarta ögonbrynen under det ljusa håret och på de blå ögonstenarna, simmande i klart vitt, och på ljusglansen i ögonvrån.
Härlig var hon, hans älskade. Han tänkte på vilket varmt hjärta hon gömde under sin stolta yta. Hon hade krafter till hängivenhet och uppoffring, dolda under det fina skinnet och de stolta orden. Det var salighet att se henne.
I två språng hade han stormat uppför trappan, och hon trodde, att han skulle stanna nere vid dörren. Han stormade genom rummet och knäföll vid hennes huvudgärd.
Men hans mening var att se henne, kyssa henne och säga henne farväl.
Han älskade henne. Han skulle helt visst aldrig upphöra att älska henne; men hans hjärta var vant vid att förtrampas.
O, var skulle han finna henne, denna ros utan stöd och rötter, som han kunde upptaga och kalla sin? Inte ens henne, som han hade hittat utkastad och halvdöd vid vägkanten, skulle han få behålla.
När skulle hans kärlek stämma upp sin visa, så hög och ren, att intet missljud skar igenom? När skulle hans lyckas slott byggas på en grund, som intet annat hjärta med oro och saknad längtade efter?
Han tänkte på hur han skulle säga henne farväl.
»Det är stor jämmer i ditt hem», skulle han säga. »Mitt hjärta sönderslites vid tanken därpå. Du måste fara hem och återge din far hans förstånd. Din mor lever i ständig livsfara. Du måste hem, min älskade.»
Se, sådana försakelsens ord hade han på läpparna, men de blevo inte uttalade.
Han föll ned på knä vid hennes huvudgärd, och han tog hennes huvud mellan sina händer och kysste henne; men sedan fann han inga ord. Hjärtat började slå så häftigt, som om det ville spränga bröstet.
Kopporna hade gått fram över det fagra ansiktet. Hyn hade blivit grov och ärrig. Aldrig mer skulle det röda blodet skimra fram på kinderna, eller de fina blå ådrorna synas vid tinningen. Ögonen lågo matta under svullna ögonlock. Ögonbrynen voro bortfallna och vitögats emaljglans var bruten i gult.
Allt var förhärjat. De djärva linjerna voro förbytta i grova och tunga.
De voro inte få, som sedermera sörjde Marianne Sinclaires gångna fägring. Runtom i Värmland klagade folket över förlusten av hennes ljusa hy, hennes blixtrande ögon och blonda hår. Där skattas skönheten som ingenstädes. Det glada folket sörjde, som om landet hade mistat en ädelsten i sin äras krona, som om tillvaron hade fått en fläck på sin solglans.
Men den första man, som såg henne, sedan hon hade mistat sin skönhet, hängav sig inte åt sorg.
Outsägliga känslor fyllde hans själ. Ju längre han såg på henne, dess varmare blev det inom honom. Kärleken växte och växte som en flod om våren. I vågor av eld vällde den fram ur hans hjärta, den fyllde hela hans varelse, den steg honom upp i ögonen som tårar, suckade på hans läppar, darrade i hans händer, i hela hans kropp.
O, att älska henne, försvara henne, hålla henne skadeslös, skadeslös!
Att vara hennes slav, hennes skyddsande!
Stark är kärleken, sedan den har undfått smärtans elddop. Han kunde inte tala med Marianne om skilsmässa och försakelse. Han kunde inte lämna henne. Han var skyldig henne sitt liv. Han kunde begå dödssynder för hennes skull.
Han sade inte ett förnuftigt ord, bara grät och kysste, ända tills den gamla sköterskan fann det vara tid att föra ut honom.
Då han var gången, låg Marianne och tänkte på honom och hans rörelse. »Det är gott att vara så älskad», tänkte hon.
Ja, det var gott att vara älskad, men hur var det med henne själv? Vad kände hon? Å, intet, mindre än intet.
Var den död, hennes kärlek, eller vart hade den flytt? Var dolde det sig, hennes hjärtas barn?
Levde det ännu, hade det krupit in i hjärtats mörkaste vrår och satt där, frysande under isögonen, skrämt av de bleka hånskratten, halvkvävt under de knotiga fingrarna?
»Ah, min kärlek», suckade hon, »mitt hjärtas barn! Lever du, eller är du död, död som min skönhet?»
*
Nästa dag steg den store brukspatronen i god tid in till sin hustru.
»Se till, att här blir ordning i huset igen, Gustava!» sade han. »Jag skall fara och hämta hem Marianne.»
»Ja, käre Melchior, här skall visst bli ordning igen», svarade hon.
Därmed var allt klart dem emellan.
En timme därefter var den store brukspatronen på väg till Ekeby.
Det stod inte till att få se en noblare och mer välvillig gammal herre än brukspatronen, där han satt i den nedfällda kursläden i sin bästa päls och sitt bästa skärp. Nu låg hans hår slätkammat över hjässan, ansiktet var blekt, och ögonen hade sjunkit ned i sina hålor.
Och det var heller ingen måtta med den glans, som från den klara himlen strömmade ned över februaridagen. Snön glittrade som unga flickors ögon, då första valsen spelas upp. Björkarna sträckte sitt fina spetsverk av tunna, brunröda kvistar mot skyn, och på somliga av dem satt en frans av små glittrande ispiggar.
Det var glans och festligt skimmer över dagen. Hästarna kastade dansande upp frambenen, och kusken måste smälla med piskan av idel glädje.
Den store brukspatronens släde höll efter en kort resa utanför stora trappan på Ekeby.
Betjänten kom ut.
»Var har du husbönderna?» frågade brukspatronen.
»De jaga den stora björnen i Gurlita klätt.»
»Allihop?»
»Allihop, patron. Den, som inte går med för björnens skull, går väl med för matsäckens.»
Brukspatronen skrattade så, att det genljöd över den tysta gården. Han gav betjänten en speciedaler för svaret.
»Säg nu till dotter min, att jag är här för att hämta henne! Hon skall inte behöva frysa. Jag har kursläde och en vargskinnspäls att svepa om henne.»
»Behagar inte patron stiga in?»
»Tack, du! Jag sitter bra, som jag sitter.»
Karlen försvann, och brukspatronen började sin väntan.
Den dagen var han i sådant strålande humör, att intet kunde förtreta honom. Han hade nog tänkt, att han skulle få vänta litet på Marianne, kanske hon inte en gång var uppstigen. Han fick roa sig med att se sig om så länge.
Det hängde vid taklisten en lång istapp, som solskenet hade ett gruvligt besvär med. Det började uppifrån, smälte lös en droppe och ville sedan ha denna att falla till jorden längs istappen. Men innan den hann halvvägs, var den stelnad på nytt. Och solskenet gjorde alltjämt nya försök och misslyckades alltjämt. Men äntligen var det en fribytare till stråle, som hängde sig fast i istappens spets, en liten en, som lyste och gnistrade av iver, och rätt som det var hade den nått sitt mål, en droppe föll klingande till marken.
Brukspatronen såg på och skrattade: »Du var inte så dum du», sade han till solstrålen.
Gården var tyst och ödslig. Inte ett ljud hördes i det stora huset. Men brukspatronen blev inte otålig. Han visste, att kvinnor behöva mycken tid på sig, innan de bli i ordning.
Han satt och såg på duvslaget. Fåglarna hade galler för gluggen. De voro instängda, så länge vintern varade, för att höken inte skulle utrota dem. Tid efter annan kom en duva och stack sitt vita huvud ut mellan maskorna.
»Hon väntar på våren», sade Melchior Sinclaire. »Men hon får ha tålamod än så länge.»
Duvan kom så regelbundet, att han tog upp klockan och gav akt på henne med uret i hand. Precis var tredje minut stack hon ut huvudet.
»Nej, min lilla vän», sade han, »tror hon våren blir färdig på tre minuter? Hon får lära sig vänta.»
Och vänta fick han själv; men han hade god tid.
Hästarna skrapade först otåligt i snön, men så blevo de sömniga av att stå och blinka i solskenet. De lutade samman sina huvuden och sovo.
Kusken satt rak på bocken med piska och tömmar i hand och ansiktet vänt rätt mot solen och sov, sov, så att han snarkade.
Men brukspatronen sov inte. Han hade aldrig varit mindre betänkt på att sova. Sällan hade han haft nöjsammare timmar än under denna glada väntan. Marianne hade varit sjuk. Hon hade inte kunnat komma förr, men nu skulle hon komma. Å, naturligtvis skulle hon det. Och allt skulle bli gott igen.
Nu kunde hon ju förstå, att han inte var ond på henne. Han hade ju kommit själv med två hästar och kursläde.
Borta på flustret utanför bikupan satt en talgoxe i färd med ett riktigt sataniskt knep. Han skulle ha sig middag förstås, och rätt som det var knackade han mot flustret med sin lilla skarpa näbb. Men inne i kupan hängde bien i en stor, mörk pung. Allt är i den strängaste ordning, skaffarna dela ut matransonerna, munskänken springer från mun till mun med nektar och ambrosia. De, som hänga innerst, byta under beständigt krälande plats med de yttre, på det att värme och bekvämlighet må jämnt fördelas.
Då höra de talgoxens knackning, och hela kupan blir ett surrande av nyfikenhet. Är det vän eller är det fiende? Är det en fara för samhället? Drottningen har dåligt samvete. Hon kan inte vänta i lugn och ro. Månne det är mördade drönares vålnader, som spöka därute? »Gå ut och se vad det är!» befaller hon syster portvakterskan. Och denna går. Med ett »Leve drottningen!» störtar hon ut, och hej! där är talgoxen över henne. Med framsträckt hals och av iver darrande vingar griper han henne, krossar henne, äter henne, och ingen bär bud om hennes öde in till härskarinnan. Men talgoxen börjar åter knacka, och bidrottningen fortfar att sända ut sina portvaktare, och alla försvinna de. Ingen kommer åter för att tala om vem som har knackat. Hu, det blir hemskt inne i den mörka kupan! Hämndlystna andar driva sitt spel därutanför. Den som blott vore utan öron! Den som blott kunde låta bli att vara nyfiken! Den som blott kunde vänta i ro!
Den store Melchior Sinclaire skrattade så, att han fick tårar i ögonen, åt de dumma kvinnfolken inne i kupan och åt den kvicka, gulgröna kanaljen därutanför.
Det är då ingen konst att vänta, när man är fullt säker på sin sak, och när det finns så mycket att förströ tankarna med.
Där kommer den stora gårdshunden. Han smyger fram på de yttersta tåspetsarna, håller ögonen på marken och svänger smått med svansen, som om han ämnade sig åstad i det likgiltigaste ärende. Med ens börjar han ivrigt gräva i snön. Helt visst har den gamla skälmen där gömt orättfånget gods.
Men just som han lyfter huvudet för att titta efter om han nu kan förtära det i ro, blir han helt snopen vid att se två skator framför sig.
»Tjuvgömmare!» säga skatorna och se ut som samvetet självt. »Vi äro polisbetjänter, vi. Hit med tjuvgodset!»
»Å, tyst, era rackare! Jag är gårdsfogden.»
»Just den rätta!» håna de.
Hunden kastar sig över dem, och de fly med tröga vingslag. Hunden rusar efter, hoppar och skäller. Men medan han jagar den ena, är den andra redan tillbaka. Hon flyger ned i hålet, sliter i köttstycket, men orkar inte lyfta det. Hunden rycker till sig köttet, håller det mellan tassarna och biter i det. Skatorna sätta sig tätt framför honom och säga elakheter. Han bligar bistert på dem, medan han äter, och när det blir alltför galet, rusar han upp och driver bort dem.
Solen började sjunka ned mot de västra bergen. Den store brukspatronen såg på sin klocka. Hon var tre. Och mor, som hade haft middagen färdig klockan tolv!
I detsamma kom betjänten ut och anmälde, att fröken Marianne önskade tala med honom.
Brukspatronen lade vargskinnspälsen över armen och gick i strålande humör uppför trappan.
Då Marianne hörde hans tunga steg i trapporna, visste hon inte ännu om hon skulle följa honom hem eller inte. Hon visste bara, att hon måste ha ett slut på denna långa väntan.
Hon hade hoppats, att kavaljererna skulle komma hem; men de kommo inte. Så fick hon själv laga, att allt detta toge slut. Hon stod inte ut längre.
Hon hade tänkt, att han i vredesmod skulle fara sin väg, då han hade väntat fem minuter, eller att han skulle slå in dörrarna eller försöka sätta eld på huset.
Men där satt han lugn och småleende och bara väntade. Hon hyste varken hat eller kärlek till honom. Men det fanns en inre röst hos henne, som liksom varnade henne för att än en gång ge sig i hans makt. Och dessutom ville hon hålla sitt ord till Gösta.
Om han hade somnat, om han hade talat, om han hade varit orolig, om han hade visat något tecken till tvekan, om hån hade låtit köra vagnen bort i skuggan! Men han var bara tålamod och visshet.
Säker, så smittsamt säker, att hon skulle komma, bara han väntade.
Det värkte i hennes huvud. Det ryckte i varje nerv. Hon kunde inte få ro, så länge hon visste, att han satt där. Det var, som om hans vilja släpade henne bunden nedför trapporna.
Så skulle hon åtminstone tala med honom.
Innan han kom, lät hon draga upp gardinerna, och hon lade sig så, att hennes ansikte kom i full dager.
Därmed hade hon helt visst åsyftat att ställa honom på ett slags prov, men Melchior Sinclaire var en märklig man den dagen.
Då han såg henne, gjorde han inte en åtbörd, gav inte till ett utrop. Det var, som om han inte hade sett någon förändring hos henne. Hon visste hur högt han hade dyrkat hennes fagra yttre. Men han lät inte märka någon sorg. Han behärskade hela sin varelse för att inte bedröva henne. Detta grep henne. Hon började förstå varför hennes mor alltjämt höll honom kär.
Han visade ingen tvekan. Han kom varken med förebråelser eller urskuldanden.
»Jag skall svepa om dig vargskinnspälsen, Marianne. Den är inte kall. Den har legat i mitt knä hela tiden.»
I alla fall gick han fram till brasan och värmde den.
Sedan hjälpte han henne att resa sig från soffan, svepte pälsen om henne, hängde en schal över hennes huvud, drog ned den under armarna och knöt den på ryggen.
Hon lät det ske. Hon var viljelös. Det var gott att bli omhägnad, det var ljuvligt att inte behöva vilja. Framför allt gott för den, som var så sönderplockad som hon, för den, som inte ägde en tanke eller en känsla, som var hennes egen.
Den store brukspatronen lyfte upp henne, bar henne ned i släden, slog upp kuren, stoppade fällen om henne och körde bort från Ekeby.
Hon slöt ögonen och suckade, dels av välbehag, dels av saknad. Hon lämnade livet, det verkliga livet, men så kunde det ju också vara detsamma för henne, hon som inte kunde leva, blott spela.
*
Ett par dagar därefter ställde hennes mor om, att hon fick råka Gösta. Hon sände efter honom, medan brukspatronen gjorde sin långa promenad upp till timmerkörarna, och förde honom in till Marianne.
Gösta kom in, men han varken hälsade eller talade. Han blev stående nere vid dörren och såg mot golvet som en genstörtig pojke.
»Men, Gösta!» utbrast Marianne. Hon satt i sin länstol och såg på honom halvt road.
»Ja, så heter jag.»
»Kom hit, kom ända fram till mig, Gösta!»
Han gick sakta fram till henne, men lyfte inte ögonen.
»Kom närmare! Fall på knä här!»
»Herre Gud, vad skall allt detta tjäna till?» utbrast han, men han lydde.
»Gösta, jag vill säga dig, att jag tror det var bäst, att jag kom tillbaka hem.»
»Man får hoppas, att de inte mer skola kasta ut fröken Marianne i snödrivan.»
»O, Gösta, tycker du inte om mig mer? Tycker du, att jag är för ful?»
Han drog ned hennes huvud och kysste henne, men han såg lika kall ut.
Hon var egentligen road. Om han behagade vara svartsjuk på hennes föräldrar, vad mer? Det måtte väl gå över. Nu roade det henne att försöka återvinna honom. Hon visste knappt varför hon ville hålla honom kvar, men hon ville det. Hon tänkte på att han dock för en enda gång hade lyckats befria henne från sig själv. Han var väl den ende, som skulle kunna göra det än en gång.
Och nu började hon tala, ivrig att återvinna honom. Hon sade, att det inte hade varit hennes mening att för alltid övergiva honom, men för en tid måste de för syns skull bryta sin förbindelse. Han hade ju själv kunnat se, att hennes far stod på vansinnets tröskel, att hennes mor gick i ständig livsfara. Han måste ju förstå, att hon hade varit tvungen att fara hem.
Då bröt hans vrede ut i ord. Hon behövde inte göra sig till. Han ville inte längre vara hennes lekboll. Hon hade övergivit honom, så snart hon hade fått fara hem, och han kunde inte älska henne mer. Då han i förrgår kom hem från jakten och fann henne borta utan en hälsning, utan ett ord, då hade hans blod stelnat i ådrorna; han hade varit nära att dö av sorg. Han kunde inte älska den, som hade gjort honom så stor smärta. Hon hade för resten aldrig älskat honom. Hon var en kokett, som ville ha någon, som kysste och smekte henne också här i hemtrakten, det var allt.
Trodde han då, att hon brukade låta ungherrar smeka sig?
Å ja, det trodde han nog. Kvinnorna voro inte så heliga, som de sågo ut. Själviskhet och koketteri från början till slut! Nej, om hon hade vetat hur han kände det, då han kom hem från jakten! Det var, som om han hade vadat i isvatten. Han skulle aldrig övervinna den smärtan. Den skulle följa honom genom hela livet. Han kunde aldrig bli människa mer.
Hon försökte förklara för honom hur allt hade gått till. Hon sökte påminna honom om att hon alltjämt var trogen.
Ja, det var detsamma, ty nu älskade han henne inte mer. Nu hade han genomskådat henne. Hon var självisk. Hon älskade honom inte. Hon hade rest utan att ge honom en hälsning.
Oupphörligt kom han tillbaka till detta. Hon nära nog njöt av uppträdet. Ond kunde hon inte bli. Hon förstod hans vrede så väl. Någon verklig brytning fruktade hon inte heller. Till sist blev hon dock orolig. Hade det verkligen inträtt ett sådant omslag hos honom, att han inte mer kunde tycka om henne?
»Gösta!» sade hon. »Var jag självisk, när jag gick till Sjö efter majoren? Jag mindes nog, att de hade kopporna där. Inte heller är det gott att gå ute i tunna skor i köld och snö.»
»Kärleken lever av kärlek och inte av tjänster och välgärningar», sade Gösta.
»Du vill då, att vi skola vara främlingar hädanefter, Gösta?»
»Det vill jag.»
»Gösta Berling är mycket ombytlig.»
»Man brukar beskylla mig för dylikt.»
Han var kall, omöjlig att värma, och egentligen var hon själv ännu kallare. Själviakttagelsen satt och hånlog åt hennes försök att spela förälskad.
»Gösta!» sade hon, i det hon gjorde ännu ett bemödande. »Jag har aldrig med min vilja förorättat dig, om det än kan se så ut. Jag ber dig: förlåt mig!»
»Jag kan inte förlåta dig.»
Hon visste, att om hon hade ägt en hel känsla, skulle hon ha vunnit honom åter. Och hon försökte spela passionerad. Isögonen hånade henne, men hon försökte i alla fall. Hon ville inte förlora honom.
»Gå inte, Gösta! Gå inte i vrede! Tänk på hur ful jag har blivit! Ingen kan älska mig mer.»
»Jag gör det inte heller», sade han. »Du får finna dig i att se ditt hjärta förtrampas, du som andra.»
»Gösta, jag har aldrig kunnat älska någon annan än dig. Förlåt mig! Överge mig inte! Du är den ende, som kan frälsa mig från mig själv.»
Han sköt henne ifrån sig.
»Du talar inte sanning», sade han med isande lugn. »Jag vet inte vad du vill mig, men jag ser, att du ljuger. Varför vill du hålla kvar mig? Du är så rik, att friare aldrig skola saknas dig.»
Därmed gick han.
Och inte förr hade han stängt dörren, än saknaden och smärtan i hela sitt majestät höllo sitt intåg i Mariannes hjärta.
Det var kärleken, hennes eget hjärtas barn, som kom fram ur den vrå, dit isögonen hade förvisat honom. Han kom, den efterlängtade, nu, när det var för sent. Nu trädde han fram, allvarlig och allsmäktig, och saknad och smärta uppburo hans konungamantel.
Då Marianne kunde med verklig visshet säga till sig själv, att Gösta Berling hade övergivit henne, erfor hon en rent kroppslig smärta, så förfärlig, att hon nästan bedövades. Hon tryckte sina händer mot hjärtat och satt i timtal på samma ställe, kämpande med tårlös sorg.
Och det var hon själv, som led, inte en främling, inte en skådespelerska. Hon själv var det.
Varför hade hennes far kommit och skilt dem åt? Hennes kärlek hade ju inte varit död. Det var blott i sitt svaghetstillstånd efter sjukdomen, som hon inte hade kunnat erfara hans makt.
O Gud, o Gud, att hon hade förlorat honom! O Gud, att hon hade vaknat så sent!
Ah, han var den ende, han var hennes hjärtas behärskare! Av honom kunde hon tåla allt. Hårdhet och onda ord från honom böjde henne blott till ödmjuk kärlek. Om han hade slagit henne, skulle hon som en hund krupit fram till honom och kysst hans hand.
Hon ryckte till sig penna och papper och skrev med förfärlig iver. Först skrev hon om sin kärlek och saknad. Sedan bad hon, inte om hans kärlek, endast om hans förbarmande. Det var något slags vers hon skrev.
Hon visste inte vad hon skulle göra för att skaffa sig lindring i denna dova smärta.
Då hon hade slutat, tänkte hon, att om han finge se detta, så skulle han dock tro, att hon älskade honom. Nå, varför skulle hon inte sända det skrivna till honom? Nästa dag skulle hon sända av det, och hon trodde nog, att det skulle föra honom åter till henne.
Nästa dag gick hon i ångest och strid med sig själv. Vad hon skrivit, föreföll henne så ömkligt och dumt. Det hade varken rim eller meter. Det var bara prosa. Han skulle väl bara skratta åt sådana verser.
Hennes stolthet vaknade också. Om han inte älskade henne mer, då var det en så förskräcklig förnedring att tigga om hans kärlek.
Stundom kom klokheten och sade henne, att hon borde vara glad, att hon hade sluppit ut ur förbindelsen med Gösta och alla de bedrövliga förhållanden, som den skulle draga med sig.
Hennes hjärtas kval voro dock så förskräckliga, att känslorna till sist fingo råda. Tre dagar efter den, då hon blivit medveten om sin kärlek, hade hon fått verserna inlagda och Gösta Berlings namn skrivet på omslaget. De blevo dock inte avsända. Innan hon hade funnit en lämplig budbärare, hade hon fått höra sådana ting om Gösta Berling, att hon insåg, att det redan var för sent att vinna honom tillbaka.
Men det blev hennes livs sorg, att hon inte hade sänt av de verserna i tid, medan hon hade kunnat vinna honom.
All hennes smärta knöt sig fast vid denna punkt: »Om jag inte hade dröjt så länge, om jag inte hade dröjt så många dagar!»
Livets lycka eller åtminstone livets verklighet skulle de ha vunnit henne, dessa skrivna ord. Hon var viss om att de skulle ha fört honom tillbaka till henne.
Sorgen kom dock att göra henne samma tjänst som kärleken. Den gjorde henne till en hel människa, mäktig att hänge sig så åt gott som ont. Sjudande känslor strömmade fritt genom hennes själ utan att hämmas av själviakttagelsens iskyla. Så blev hon ock, trots sin fulhet, mycket älskad.
Dock säger man, att hon aldrig glömde Gösta Berling. Hon sörjde honom så, som man sörjer ett förspillt liv.
Och hennes stackars verser, som en tid blevo mycket lästa, äro för längesedan glömda. Dock te de sig sällsamt rörande, så som jag ser dem, skrivna på gulnat papper, med bleknat bläck och en tät, prydlig handstil. Det är en hel levnads saknad knuten till dessa arma ord, och jag skriver av dem med en viss mystisk bävan, som om det bodde hemliga krafter i dem.
Jag ber er läsa dem och tänka på dem. Vem vet vad makt de hade haft, om de hade blivit avsända? De äro dock lidelsefulla nog för att bära vittne om en sann känsla. Kanske hade de kunnat föra honom åter till henne.
De äro bevekande nog, ömma nog i sin tafatta formlöshet. Ingen kan önska dem annorlunda. Ingen kan vilja se dem insnörda i rimmets och meterns bojor, och dock är det så vemodsfullt att tänka, att kanske just denna ofullkomlighet hindrade henne från att sända dem i tid.
Jag ber er läsa dem och älska dem. Det är en människa stadd i stor nöd, som har skrivit dem.
Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du smaka kärlekens fröjd.
Lidelsens storm har skakat din själ.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du vräkas i tornhög fröjd.
Var glad, du är gången till ro!
Ej mer skall du sänkas till smärtans djup,
o, aldrig mer!
Barn, du har älskat, men aldrig mer
lågar i flammor din själ.
Du var som ett fält av torkat gräs,
du fylldes av eld för en kort sekund.
För vältrande rökmoln och flingor av kol
flydde himmelens fåglar med höga skrän.
Må de vända hem! Du ej brinner mer,
kan ej brinna mer.
Barn, du har älskat, men aldrig mer
skall du höra kärlekens röst.
Ditt hjärtas krafter som trötta barn,
vilka sitta på skolans hårda bänk,
längta ut till frihet och lekar,
men ingen kallar dem mer.
De sitta som en kvarglömd postering:
ingen kallar dem mer.
Barn, den ende är gången
och med honom all kärlek och kärleks fröjd.
Han, som du älskat så, som om han lärt dig
att med vingar flyga i luftens rymd.
Han, som du älskat så, som om han skänkt dig
den enda säkra platsen i översvämmad by,
han är gången, han, som ensam förstod
öppna ditt hjärtas dörr.
*
Jag vill bedja dig om en enda ting, du min älskade:
Lägg aldrig uppå mig hatets börda!
Det svagaste av allt svagt, är det ej ett människohjärta?
Hur ville det leva under den sargande tanken,
att det vore en annan till plåga?
O, min älskade, ville du mörda mig,
skaffa dig ingen dolk, köp ej gift eller rep!
Men låt mig blott veta, att du vill se mig försvinna
från jordens grönskande ängder, från livets riken.
Och jag skall sjunka i graven.
Du gav mig livets liv. Du mig kärlek gav.
Och du tar din gåva igen. O, jag vet det väl.
Men byt den icke i hat!
Jag älskar ändock att leva. O, minns det!
Men jag vet jag skall dö under hatets börda.
