- Project Runeberg -  Gösta Berlings saga /
12. Ebba Dohnas historia

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TOLFTE KAPITLET.

Ebba Dohnas historia.

Den fagra udden på Lövens östra strand, omkring vilken vikarna glida in med lena vågor, den stolta udden, där Borgs herrgård ligger, må du akta dig att beträda.

Aldrig såg man Löven härligare än från dess topp.

Ingen kan veta hur fager han är, mina drömmars sjö, förrän han från Borgs udde har sett morgondimmorna glida bort över dess glättade yta, innan han från fönstren i det lilla blå kabinettet, där så många minnen bo, har sett honom återspegla en blekröd solnedgång.

Men jag säger dig ändå: gå inte dit!

Ty kanske gripes du av begär att stanna i det gamla herresätets sorgtyngda salar, kanske gör du dig till ägare av denna fagra jord, och om du är ung, rik och lycklig, slår du, som så mången annan, där upp ditt hem med en ung maka.

Nej, det är bättre att inte se den vackra udden, ty på Borg kan ingen lycka bo. Vet, att hur rik, hur lycklig du än må vara, som flyttar in där, skola dessa gamla tårdränkta golv snart dricka även dina tårar, och dessa väggar, som skulle kunna återge så många klagoljud, skola ock uppsamla dina suckar.

Det ligger ett oblitt öde över denna sköna gård. Det är, som om olyckan vore jordad där, men inte funne ro i sin grav, utan ständigt stege upp ur den för att ängsla de levande. Vore jag herre till Borg, då skulle jag genomsöka marken, både granparkens stengrund och boningshusets källargolv och den bördiga myllan ute på fälten, ända tills jag funne den häxans maskgnagna lik, och då skulle jag ge henne en grav i vigd jord på Svartsjö kyrkogård. Och vid begravningen skulle jag inte spara på ringarens betalning, utan klockorna skulle ljuda länge och kraftigt över henne, och till präst och klockare skulle jag sända rika gåvor, att de med fördubblad kraft måtte med tal och sång viga henne till evig vila.

Eller om inte detta hjälpte, skulle jag en stormig natt låta elden nalkas de buktande träväggarna och låta den förhärja allt, så att inte människor mer måtte lockas att bo i olyckans hem. Sedan skulle ingen få beträda denna dömda plats, endast kyrktornets svarta kajor skulle få grunda ett nybygge i den stora skorstensmuren, som svärtad och hemsk reste sig över den öde grunden.

Dock skulle jag helt visst ängslas, då jag såge lågorna slå samman över taket, då tjock rök, rodnande av eldskenet och späckad av gnistor, välte fram ur den gamla grevegården. I sprakandet och suset skulle jag tro mig höra hemlösa minnens klagan, på lågornas blåa toppar skulle jag tro mig se störda vålnader sväva. Jag skulle tänka på hur sorgen förskönar, hur olyckan smyckar och gråta, som om ett tempel åt gamla gudar hade dömts till förgängelse.

Dock, tyst du, som kraxar om olyckor! Än ligger Borg och glänser på höjden av udden, skyddat av sin park av väldiga granar, och de snötäckta fälten därnedanför glittra i marsdagens stickande solsken, än höres innanför dess väggar den glada grevinnan Elisabets muntra skratt.

Om söndagarna går hon i Svartsjö kyrka, som ligger nära Borg, och samlar ihop ett litet middagssällskap. Lagmannens från Munkerud bruka komma och kaptenens från Berga och komministerns och den elake Sintram. Om Gösta Berling skulle vara kommen till Svartsjö, vandrande på Lövens is, så bjuder hon också honom. Varför skulle hon inte bjuda Gösta Berling?

Hon vet väl inte, att förtalet börjar viska om att Gösta kommer så ofta över till östra stranden för att få råka henne. Kanske han också kom för att få supa och spela hos Sintram, men det frågar man inte så mycket efter, alla veta, att hans kropp är av järn, men det är en annan sak med hans hjärta. Det är just ingen, som tror, att han kan se ett par glittrande ögon och ett ljust hår, som krusar sig omkring en vit panna, utan att bli förälskad.

Den unga grevinnan är god mot honom. I det ligger ingenting märkvärdigt; hon är god mot alla. Trasiga tiggarungar sätter hon i sitt knä, och då hon på landsvägen kör förbi någon gammal stackare, låter hon kusken hålla och tar upp den fattiga fotgängaren i sin släde.

Gösta brukar sitta i det lilla blå kabinettet, där man har den präktiga utsikten över sjön, och läsa poesi för henne. Det kan inte vara något ont i det. Han glömmer inte, att hon är grevinna och han en hemlös äventyrare, och det är gott för honom att umgås med någon, som står hög och helig för honom. Han kan ju lika gärna tänka på att bli kär i Sabas drottning, vilken pryder läktarkransen i Svartsjö kyrka, som i henne.

Han begär blott att få tjäna henne, som en page tjänar sin höga härskarinna, att få knyta hennes skridsko, hålla hennes garnhärva, styra hennes kälke. Det kan inte bli fråga om kärlek dem emellan, men han är rätta mannen att finna sin lycka i ett romantiskt, oskadligt svärmeri.

Den unga greven är tyst och allvarlig, och Gösta är sprittande glad. Han är ett sådant sällskap, som den unga grevinnan önskar sig. Ingen, som ser henne, tänker, att hon går och bär på förbjuden kärlek. På dans tänker hon, på dans och munterhet. Hon ville, att jorden vore helt slät, utan stenar, utan berg och sjöar, så att man kunde komma fram överallt dansande. Från vaggan till graven ville hon dansa fram i smala, tunnsulade sidenskor.

Men ryktet är inte mycket barmhärtigt mot de unga kvinnorna.

Då dessa gäster komma till Borg och spisa middag, bruka herrarna efter måltiden gå in i grevens rum för att sova och röka, de gamla damerna bruka sjunka ned i salongens länstolar och luta sina ärevördiga huvuden mot den höga karmen, men grevinnan och Anna Stjärnhök gå in i det blå kabinettet och utbyta ändlösa förtroenden.

Söndagen efter den, då Anna Stjärnhök hämtade Ulrika Dillner tillbaka till Berga, sitta de åter där.

Ingen på jorden är olyckligare än den unga flickan. All hennes munterhet är gången, och borta är det glada trots, som hon satte mot allt och alla, som ville komma henne för nära.

Allt, som hände henne på hemvägen, har för hennes medvetande sjunkit ned i den skymning, ur vilken det framtrollades: hon har inte ett enda klart intryck kvar.

Jo, ett, som förgiftar hennes själ.

»Om det nu inte var Gud, som gjorde det», brukar hon viska för sig själv, »om det nu inte var Gud, som sände vargarna?»

Hon begär tecken, hon begär under. Hon spanar kring himmel och jord. Men hon ser intet finger sträckas ur skyn för att utpeka hennes väg. Inga stoder av töcken och ljus gå före henne.

Då hon nu sitter mittemot grevinnan i det lilla blå kabinettet, falla hennes blickar på en liten bukett av blåsippor, som grevinnan håller i sin vita hand. Som en blixt slår det henne, att hon vet var de sipporna ha vuxit, att hon vet vem som har plockat dem.

Hon behöver inte fråga. Var i hela trakten växer det blåsippor redan i början av april utom i björkhagen, som ligger på strandsluttningen vid Ekeby?

Hon stirrar och stirrar på de små blå stjärnorna, dessa lyckliga, som äga allas hjärtan, dessa små profeter, som, sköna själva, också omstrålas av glansen av allt skönt, som de bebåda, av allt skönt, som komma skall. Allteftersom hon betraktar dem, börjar hennes själ genljuda av en vrede, mullrande som åskan, dövande som blixten. »Med vad rätt», tänker hon, »bär grevinnan Dohna denna bukett blåsippor, plockade på strandvägen vid Ekeby?»

De voro alla frestare: Sintram, grevinnan, alla människor ville locka Gösta Berling till det, som ont var, men hon skulle försvara honom, mot alla skulle hon försvara honom. Om det än skulle kosta hennes hjärteblod, skulle hon göra det.

Hon tänker, att hon måste se de där blommorna rivna ur grevinnans hand och förkastas, förtrampas, förkrossas, innan hon går ut ur det lilla blå kabinettet.

Hon tänker detta, och hon börjar en strid mot de små blå stjärnorna. Ute i salongen luta de gamla fruarna sina vördnadsvärda huvuden mot stolkarmarna och ana intet, herrarna blossa i ro och lugn på sina pipor inne i grevens rum, allt är frid, endast i det lilla blå kabinettet rasar en förtvivlad strid.

Vad de göra väl, de, som hålla sina händer från svärdet, de, som förstå att stilla förbida, att lägga sina hjärtan till ro och låta Gud styra! Alltid far det oroliga hjärtat vill. Alltid gör ont det onda värre.

Men Anna Stjärnhök tror, att hon nu äntligen har sett ett finger i skyn.

»Anna», säger grevinnan, »berätta en historia!»

»Om vad då?»

»Å», säger grevinnan och smeker buketten med sin vita hand. »Kan du ingenting om kärlek, ingenting om att älska?»

»Nej, jag vet ingenting om kärlek.»

»Så du talar! Finns då inte här ett ställe, som heter Ekeby, ett ställe fullt av kavaljerer?»

»Jo», säger Anna, »här finns ett ställe som heter Ekeby, och där finnas män, som suga landets märg, som göra oss oskickliga till allvarligt arbete, som förstöra vår uppväxande ungdom och förleda våra snillen. Vill du höra om dem, vill du höra kärlekshistorier om dem?»

»Det vill jag. Jag tycker om kavaljererna.»

Då talar Anna Stjärnhök, talar i korta strofer, som en gammal hymnbok, ty hon är nära att kvävas av stormande känslor. Dold lidelse darrar under varje ord, och grevinnan måste både förskrämd och intresserad lyssna till henne.

»Vad är en kavaljers kärlek, vad är en kavaljers tro? En käresta i dag, en i morgon, en i öster, en i väster. Ingenting är för honom för högt, ingenting för lågt: ena dagen en grevedotter, andra dagen en tiggartös. Ingenting på jorden är så rymligt som hans hjärta. Men stackars, stackars den, som älskar en kavaljer! Hon måste söka honom, där han ligger full vid vägkanten. Hon måste tyst se på, då han vid spelbordet öder bort hennes barns hem. Hon får tåla, att han svärmar kring främmande kvinnor. Å, Elisabet, om en kavaljer ber en hederlig kvinna om en dans, så borde hon neka honom den, om han skänker henne en blombukett, så borde hon kasta blommorna till marken och trampa på dem; om hon älskar honom, så borde hon hellre dö än gifta sig med honom. Det fanns bland kavaljererna en, som var en avsatt präst. Han hade mist kappan för fylleri. Han var full i kyrkan. Han söp upp nattvardsvinet. Har du hört talas om honom?»

»Nej.»

»Strax sedan han hade blivit skild från ämbetet, irrade han kring landet som en tiggare. Han drack som en galning. Han kunde stjäla för att få brännvin.»

»Vad heter han?»

»Han finnes inte mer på Ekeby. - - - Majorskan på Ekeby tog hand om honom, gav honom kläder och övertalade din svärmor, grevinnan Dohna, att göra honom till informator för din man, den unga greve Henrik.»

»En avsatt präst!»

»Å, han var en ung, kraftig man, med goda kunskaper. Det var ingen fara med honom, om han bara inte drack. Grevinnan Märta var inte nogräknad. Det roade henne att retas med prosten och komministern. Dock påbjöd hon, att ingen skulle nämna om hans föregående liv för hennes barn. Då skulle hennes son ha förlorat respekten för honom, och hennes dotter skulle inte ha kunnat tåla honom, för hon var ett helgon.

Så kom han hit till Borg. Han stannade strax inom dörren, satte sig ytterst på stolkanten, teg vid bordet och flydde ut i parken, då här kom främmande.

Men därute brukade han på de ensliga stigarna möta den unga Ebba Dohna. Hon var inte den, som älskade de bullrande fester, som dånade genom Borgs salar, sedan grevinnan hade blivit änka. Hon var inte den, som sände trotsiga blickar ut i världen. Hon var så blid, så skygg. Ännu, då hon redan hade fyllt sjutton år, var hon ett vekt barn, men hon var ändå mycket skön med sina bruna ögon och den svaga, fina rodnaden på kinderna. Hennes späda, smärta kropp lutade svagt framåt. Hennes smala hand smög sig in i din med en skygg tryckning. Hennes lilla mun var den tystaste av munnar och den allvarligaste. Ah, hennes röst, hennes ljuva lilla röst, som uttalade orden så långsamt och väl, men aldrig klingade ungdomsfrisk, ungdomsvarm, utan kom släpande med matta tonfall som en tröttad musikers slutackord!

Hon var inte som andra. Hennes fot trampade marken så lätt, så tyst, som om hon härnere endast hade varit en rädd flykting. Hon höll sina ögonlock sänkta för att inte störas i skådandet av de inre synernas prakt. Hennes själ hade vänt sig från jorden, redan då hon var ett barn.

När hon var liten, brukade hennes farmor berätta sagor för henne, och en kväll sutto de båda två vid brasan, men sagorna hade tagit slut. Carsus och Moderus och Lunkentus och Den sköna Melusina hade uppstått och levat. De hade som brasans flammor tumlat om i liv och glans, men nu lågo hjältarna slagna, och de sköna prinsessorna voro förkolnade, till dess nästa brasa väckte dem på nytt. Men alltjämt låg den lilla flickans hand på den gamlas klänningskjol, och hon strök sakta på sidenet, detta lustiga tyg, som pep likt en liten fågel. Och denna strykning var hennes bön, för hon var ett av dessa barn, som aldrig be med ord.

Då började den gamla att helt stilla berätta för henne om ett litet barn i Juda land, om ett litet barn, som föddes att bli en stor konung. Änglarna hade fyllt jorden med lovsånger, då det föddes. Österns konungar kommo, ledda av himlens stjärna, och skänkte det guld och rökelse, och gamla män och kvinnor förutsade dess härlighet. Detta barn växte upp till större skönhet och visdom än alla andra barn. Redan då det var tolv år, var dess visdom större än översteprästernas och de skriftlärdas.

Så berättade den gamla för henne om det skönaste jorden har sett, om det barnets liv, medan det fanns bland människorna, de onda människorna, som inte ville erkänna det som sin konung.

Hon berättade henne om hur barnet blev en man, men undren omstrålade honom alltjämt.

Allt på jorden tjänade honom och älskade honom, utom människorna. Fiskarna läto fånga sig i hans nät, brödet fyllde hans korgar, vattnet förvandlade sig i vin, då han önskade det.

Men människorna gåvo inte den store konungen någon gyllene krona, någon glänsande tron. Han hade inga bugande hovmän omkring sig. De läto honom gå bland dem som en tiggare.

Dock var han så god mot dem, den store konungen. Han botade deras sjuka, återgav de blinda deras syn och uppväckte de döda.

'Men', sade den gamla, 'människorna ville inte ha den gode konungen till sin herre.

De sände sina krigsknektar mot honom och fängslade honom, de klädde honom på spe i krona och spira och i en sid mantel och läto honom gå ut till avrättsplatsen, bärande ett tungt kors. O, mitt barn, den gode konungen älskade de höga bergen. Om nätterna brukade han bestiga dem för att tala med himlens invånare, och han tyckte om att om dagarna sitta på bergssluttningen och tala till lyssnande människor. Men nu förde de honom upp på ett berg för att korsfästa honom. De slogo spikar genom hans händer och fötter och hängde den gode konungen på ett kors, som om han hade varit en rövare och ogärningsman.

Och folket gjorde spe av honom. Endast hans mor och hans vänner gräto, därför att han skulle dö, innan han hade hunnit bliva någon konung.

O, vad de döda tingen sörjde vid hans död!

Solen miste sitt sken, och bergen skälvde, förhänget i templet rämnade, och gravarna öppnade sig för de döda, att de måtte gå ut och visa sin sorg.'

Då låg den lilla med huvudet i sin farmors knä och snyftade, så att hjärtat ville brista.

'Gråt inte, liten, den gode konungen stod upp ur sin grav och for upp till sin fader i himmelen.'

'Farmor', snyftade den lilla stackaren, 'fick han då aldrig något rike?'

'Han sitter på Guds högra hand i himmelen.'

Men detta tröstade henne inte. Hon grät så hjälplöst och ohejdat, som ett barn kan gråta.

'Varför voro de så elaka mot honom? Varför fingo de vara så elaka mot honom?'

Den gamla blev nästan rädd för denna överväldigande sorg.

'Säg farmor, säg, att du inte har berättat riktigt! Säg, att det inte slutade så! Säg, att de inte voro så elaka mot den gode konungen! Säg, att han fick ett rike på jorden!'

Hon slog sina armar om den gamla och bad henne med alltjämt strömmande tårar.

'Barn, barn', sade då hennes farmor för att trösta henne, 'de finnas, som tro, att han skall komma åter. Då skall han lägga jorden under sitt välde och styra den. Det skall bli ett härligt kungarike av den sköna jorden. Det skall stå i tusen år. Då skola de onda djuren bli goda: små barn skola leka vid huggormens bo, och björnar och kor skola beta tillsammans. Ingen skall mer skada eller fördärva den andra; spjuten skola krökas till liar och svärden smidas till plogar. Och allt skall vara lek och glädje, ty de goda skola besitta jorden.'

Då ljusnade den lillas ansikte bakom tårarna.

'Får då den gode konungen en tron, farmor?'

'En tron av guld.'

'Och tjänare och hovmän och en gyllene krona?'

'Det får han.'

'Kommer han snart, farmor?'

'Ingen vet när han kommer.'

'Får jag då sitta på en pall vid hans fötter?'

'Det får du!'

'Farmor, jag är så glad', sade den lilla.

Kväll efter kväll genom många vintrar sutto dessa båda vid brasan och talade om den gode konungen och hans rike. Den lilla drömde om tusenårsriket både nätter och dar. Hon tröttnade aldrig att smycka det med allt skönt, som hon kunde uttänka.

Det är så med många av de tysta barn, som omge oss, att de gå och bära på en hemlig dröm, som de inte våga nämna. Det bor underliga tankar under månget mjukt hår, de bruna, milda ögonen se underliga ting bakom sina fällda ögonlock, mången skön jungfru har i himmelen sin brudgum. Mången rosenkind vill gnida den gode konungens fötter med smörjelse och torka dem med sitt huvudhår.

Ebba Dohna vågade inte nämna det för någon, men alltsedan den kvällen levde hon bara för Herrens tusenårsrike och för att vänta hans ankomst.

Då aftonrodnaden slog upp västerns port, då undrade hon, om han inte skulle träda ut ur den, strålande av mild glans, följd av en här av millioner änglar, och tåga förbi henne och tillåta, att hon vidrörde fållen av hans mantel.

Hon tänkte också gärna på de fromma kvinnor, vilka hade hängt dok över sitt huvud och aldrig lyft ögonen från jorden, utan stängt sig inne i de grå klostrens ro, i de små cellernas mörker för att ständigt kunna se de strålande syner, som framträda ur själens natt.

Sådan hade hon vuxit upp, sådan var hon, då hon och den nya informatorn möttes i parkens ensliga gångar.

Jag vill inte säga mera ont om honom, än jag måste. Jag vill tro, att han älskade detta barn, som snart valde honom till ledsagare på ensamma vandringar. Jag tror, att hans själ tog åter sina vingar, då han gick vid sidan av denna tysta flicka, som aldrig hade förtrott sig åt någon annan. Jag tänker, att han kände sig själv som ett barn, god from, dygdig.

Men om han nu älskade henne, varför tänkte han inte på att han inte kunde ge henne en sämre gåva än sin kärlek? Han, en av denna världens förskjutna, vad ville han, vad tänkte han, där han gick vid grevedotterns sida? Vad tänkte den avsatta prästen, då hon anförtrodde honom sina fromma drömmar? Vad ville han, som hade varit en drinkare och slagskämpe och åter skulle bli det, då tillfälle kom, vid sidan av henne, som gick och drömde om en brudgum i himmelen? Varför flydde han inte långt, långt bort från henne? Hade det inte varit bättre för honom, om han hade irrat tiggande och stjälande kring landet, än att han skulle gå där i de tysta barrträdsalléerna och åter bli god, from, dygdig, då det ändå inte kunde levas om, det liv, som han hade fört, och då det inte kunde undvikas, att Ebba Dohna skulle älska honom?

Tro inte, att han såg ut som en försupen stackare med gråbleka kinder och röda ögon! Han var alltjämt en ståtlig man, vacker och obruten till själ och kropp. Han har en hållning som en kung och en kropp av järn, som inte förstöres av det vildaste liv.»

»Lever han än?» frågade grevinnan.

»Ånej, han är väl död nu. Det är så längesedan allt detta.»

Det är något inom Anna Stjärnhök, som börjar bäva vid det, som hon gör. Hon börjar tänka, att hon aldrig skall säga grevinnan vem den mannen är, som hon talar om, att hon skall låta henne tro, att han är död.

»På den tiden var han ännu ung», så börjar hon ånyo sin berättelse. »Glädjen över att leva tändes på nytt hos honom. De vackra ordens gåva var hans, och det eldiga, lätt hänförda hjärtats.

Det kom en kväll, då han talade med Ebba Dohna om kärlek. Hon svarade inte, hon sade honom endast vad hennes farmor hade berättat henne i vinterkvällen och beskrev för honom sina drömmars land. Sedan tog hon ett löfte av honom. Hon lät honom svära, att han skulle bli en Guds ords förkunnare, en av dem, som skulle bereda Herrens väg, så att hans ankomst måtte påskyndas.

Vad skulle han göra? Han var en avsatt präst, och ingen väg var för honom så stängd som den hon ville att han skulle beträda. Men han vågade inte säga henne sanningen. Han hade inte hjärta att bedröva detta hulda barn, som han älskade. Han lovade allt, vad hon ville.

Sedan behövdes inte flera ord mellan dem. Det var klart, att hon en gång skulle bli hans hustru. Det var ingen kärlek med kyssar och smekningar. Han vågade knappt komma henne nära. Hon var ömtålig som en skör blomma. Men hennes bruna ögon lyftes stundom från marken för att söka hans. I månskenskvällar, då de sutto på verandan, smög hon sig tätt intill honom, och då kysste han hennes hår, utan att hon märkte det.

Men du förstår, att hans synd bestod däri, att han glömde både forntid och framtid. Att han var fattig och ringa, kunde han ju gärna glömma, men han borde alltid ha vetat, att en dag måste komma, då i hennes sinne kärlek skulle resa sig mot kärlek, jord mot himmel, och då hon skulle nödgas välja mellan honom och tusenårsrikets strålande herre. Och hon var inte den, som kunde härda ut i en sådan strid.

Där gick en sommar, en höst, en vinter. Då våren kom och isen smälte, blev Ebba Dohna sjuk. Det var tjällossning i dalarna, svall i backarna, sjöarna voro osäkra, vägarna omöjliga att befara både med släde och kärra.

Då ville grevinnan Dohna ha läkare hämtad från Karlstad. Det fanns ingen på närmare håll. Men hon befallde förgäves. Hon kunde varken med böner eller hotelser förmå en tjänare att fara. Hon föll på knä för kusken, men han vägrade. Hon fick kramp och konvulsioner av sorg över sin dotter. Hon är vild såväl i sorg som i glädje, grevinnan Märta.

Ebba Dohna låg i lunginflammation, och hennes liv var i fara, men ingen läkare kunde hämtas.

Då for informatorn till Karlstad. Att göra den färden i det väglaget var att leka med livet, men han gjorde den. Den gick över buktande is och halsbrytande svall, stundom måste han hugga trappsteg åt hästen i isen, stundom dra upp honom ur vägens djupa lera. Det sades, att doktorn nekade att följa honom, men att han med pistolen i hand tvang honom att resa med.

Då han kom igen, var grevinnan färdig att kasta sig för hans fötter. 'Ta allt!' sade hon. 'Säg vad ni önskar, vad ni begär, min dotter, mitt gods, mina pengar!'

'Er dotter', svarade informatorn.»

Anna Stjärnhök tystnar helt plötsligt.

»Nå än sedan, än sedan då?» frågade grevinnan Elisabet.

»Det kan vara nog nu», svarar Anna, ty hon är en av de stackars människor, som leva under tvivlets ångest och fruktan. Hon har gjort det nu en hel vecka. Hon vet inte vad hon vill. Det, som ena stunden synes henne rätt, har den andra blivit orätt. Nu önskar hon, att hon aldrig hade börjat denna historia.

»Jag börjar tro, att du vill driva gäck med mig, Anna. Förstår du inte, att jag måste höra slutet på denna historia?»

»Det är ju inte mycket kvar att berätta. - Stridens stund var kommen för den unga Ebba Dohna. Kärlek reste sig mot kärlek, jord mot himmel.

Grevinnan Märta berättade henne om den underbara färd, som den unge mannen hade gjort för hennes skull, och hon sade henne, att hon till lön därför hade skänkt honom hennes hand.

Den unga fröken Ebba var då så långt kommen på bättringsvägen, att hon låg påklädd på en soffa. Hon var matt och blek och ännu tystare, än hon brukade.

Då hon hörde dessa ord, lyfte hon förebrående sina bruna ögon mot modern och sade till henne:

'Mamma, har du givit bort mig till en avsatt präst, till en, som har förverkat sin rätt att vara Guds tjänare, till en man, som har varit en tjuv, en tiggare?'

'Men, barn, vem har sagt dig detta? Jag trodde du ingenting visste.'

'Jag fick veta det. Jag hörde dina gäster tala om honom, samma dag jag sjuknade.'

'Men, barn, tänk på att han har räddat ditt liv!'

'Jag tänker på att han har bedragit mig. Han skulle ha sagt mig vem han var.'

'Han säger, att du älskar honom.'

'Jag har gjort det. Jag kan inte älska den, som har bedragit mig.'

'På vad sätt har han bedragit dig?'

'Det förstår inte mamma.'

Hon ville inte tala med sin mor om sina drömmars tusenårsrike, som hennes älskade skulle ha hjälpt henne att förverkliga.

'Ebba', sade grevinnan, 'om du älskar honom, så skall du inte fråga efter vad han har varit, utan gifta dig med honom. En grevinna Dohnas man blir nog rik och mäktig, för att hans ungdomssynder skola ursäktas.'

'Jag bryr mig inte om hans ungdomssynder, mamma, det är därför, att han aldrig kan bli vad jag ville att han skulle bli, som jag inte kan gifta mig med honom.'

'Ebba, kom ihåg, jag har givit honom mitt ord!

Flickan blev likblek.

'Mamma, jag säger dig, att om du gifter mig med honom, skiljer du mig från Gud.'

'Jag har beslutat att göra din lycka', säger grevinnan. 'Jag är viss om att du blir lycklig med denne man. Du har ju redan lyckats att göra ett helgon av honom. Jag har beslutit att förbise bördens fordringar och att glömma, att han är fattig och föraktad, för att ge dig tillfälle att upprätta honom. Jag känner, att jag gör det som är rätt. Du vet, att jag föraktar alla gamla fördomar.'

Men allt detta säger hon bara därför, att hon inte tål, att någon sätter sig mot hennes vilja. Kanske också, att hon menade det, då hon sade det. Grevinnan Märta är inte lätt att förstå sig på.

Den unga flickan låg kvar en lång stund på sin soffa, då grevinnan hade lämnat henne. Hon kämpade sin strid. Jord reste sig mot himmel, kärlek mot kärlek, men hennes barndoms älskade behöll segern. Där hon låg, just här på soffan, såg hon västerns himmel glöda av en härlig solnedgång. Hon tänkte, att detta var en hälsning från den gode konungen, och som hon inte skulle ha kunnat förbli honom trogen, om hon hade levat, beslöt hon att dö. Hon kunde inte göra annat, då hennes mor ville, att hon skulle tillhöra den, som inte kunde bli den gode konungens tjänare.

Hon gick fram till fönstret, öppnade det och lät skymningens kalla, fuktiga luft genomkyla sin stackars svaga kropp.

Det var lätt gjort för henne att ådraga sig döden. Den var viss, om sjukdomen skulle börja på nytt, och den gjorde det.

Det är ingen mer än jag, som vet, att hon sökte döden, Elisabet. Jag fann henne vid fönstret. Jag hörde hennes feberfantasier. Hon tyckte om att ha mig vid sin sida under sina sista dagar.

Det var jag, som såg henne dö, som såg hur hon en kvällsstund sträckte armarna mot den glödande västern och dog, leende, som om hon hade sett någon framträda ur solnedgångens glans och möta henne. Det var också jag, som måste framföra hennes sista hälsning till den, som hon hade älskat. Jag skulle be honom förlåta, att hon inte kunde bli hans hustru. Den gode konungen tillät det inte.

Men jag har inte vågat att säga den mannen, att han var hennes mördare. Jag har inte vågat lägga tyngden av sådana kval på hans skuldror. Och dock, han, som ljög sig till hennes kärlek, var han inte hennes mördare? Var han inte detta, Elisabet?»

Grevinnan Dohna har för längesedan upphört att smeka de blå blommorna. Nu reser hon sig upp, och buketten faller till golvet.

»Anna, du driver alltjämt gäck med mig. Du säger, att historien är gammal, och att mannen längesedan är död. Men jag vet ju, att det knappt är fem år, sedan Ebba Dohna dog, och du talar ju om att du själv har varit med om alltsammans. Du är inte gammal. Säg mig nu vem mannen är!»

Anna Stjärnhök börjar skratta.

»Du ville ju ha en kärlekshistoria. Nu har du fått en, som har kostat dig både tårar och oro.»

»Menar du, att du har ljugit?»

»Ingenting annat än dikt och lögn alltihop, du!»

»Du är elak, Anna.»

»Kan väl vara. Jag är inte heller alltför lycklig, skall jag säga. - Men fruarna äro vakna, och herrarna kommo in i salongen. Låt oss gå ditut!»

På tröskeln hejdas hon av Gösta Berling, som kommer för att söka upp de unga damerna.

»Ni måste ha tålamod med mig», säger han skrattande. »Jag skall bara plåga er i tio minuter, men nu måste ni höra vers.»

Han berättar för dem, att denna natt hade han drömt så livligt som sällan annars, drömt, att han hade skrivit vers. Han, som folk kallade »poeten», fast han hittills oförskyllt hade fått bära ett sådant öknamn, hade då stått upp mitt i natten och halvt sovande, halvt vakande börjat skriva. Det var ett helt poem, som han om morgonen hade funnit på sitt skrivbord. Han hade aldrig kunnat tro något dylikt om sig själv. Nu skulle damerna höra det.

Och han läser:

Nu gick månen upp, och med den kom dygnets ljuvaste stund.
Från det klara, blekblåa, höga valv
göt han sitt skimmer ned på rankomslingrad veranda,
vid vars fot i sin urna skalv
gulröd lilja, vars kalk gyllene strimmor randa.
På de breda trappstegens hårda grund
hade vi slagit oss ned, både gamla och unga,
tysta först att låta känslorna sjunga
hjärtats gamla visor i dygnets ljuvaste stund.

Från resedagruppen spred sig till oss en ljuvlig doft,
och ur boskéernas mörka snår
smögo sig skuggor ut över glänsande, daggstänkt matta.
Så ur kropparnas dunkel trår
anden till ljusets rymd, till de trakter han knappt kan fatta,
till det ljusa, blekblåa, höga loft,
i vars klarhet knappt man skönjer en stjärna.
O, vem kan för känslornas lek sig värna
vid nattens skuggors spel, vid resedans sorgtyngda doft?

En provinsros fällde tyst sina sista, bleknade blad,
utan att vindens lek henne till offret tvang.
Så, vi tänkte, ville vårt liv vi giva,
svinna i rymden som toners klang,
som höstens gulnade löv utan klagan till intet bliva.
O, vi tänja på årens rad,
störa naturens frid för att njuta levandets villa.
Döden är livets lön. Så må vi det lämna stilla,
som en provinsros tyst fäller sitt sista, bleknade blad.

På sin fladdrande vinge flög en läderlapp oss förbi,
flög och syntes igen där, varest månen sken.
Men då steg hon upp ur beklämda hjärtan,
frågan, som ingen besvarat re'n,
frågan, som sorgen tung, frågan, gammal som smärtan:
»O, vart gå vi, vad stigar skola vi vandra, vi,
då vi ej mer på jordens grönskande ängar vandra?»
Kan väl någon visa andens väg för den andra,
lättare visar han väg för det djur, som nyss fladdrade oss förbi.

Så lade hon mot min skuldra sitt huvud, sitt mjuka hår,
hon, som älskade mig, och viskade tyst till mig:
»Tro dock ej, att själarna bort till avlägsna rymder flyga,
då jag dött, tro ej, att jag fjärran är!
In i en älskad människas själ skall min hemlösa ande smyga
och jag vill komma och bo hos dig.»
O, vad ängslan! Av sorg ville mitt hjärta brista.
Hon skulle då dö, dö snart. Var denna natt hennes sista?
Gav jag min sista kyss åt min älskades böljande hår?

År hava svunnit se'n. Än sitter jag mången gång
på den gamla platsen, då natten är mörk och tyst.
Men jag ryser för månens sken på rankomslingrad veranda.
Han, som ensam vet hur ofta där jag min älskling kysst,
han, som brukat sitt dallrande sken in bland de tårar blanda
vilka föllo ned på min älskades hår.

Ve över minnets kval! O, det är min arma, syndiga andes plåga,
att han är hennes hem! Vad straff kan han vänta våga,
som bundit vid sig en själ, så ren, så syndfri, en gång?

»Gösta», säger Anna i skämtande ton, medan hennes strupe vill sammansnöras av ångest, »de säga om honom, att han har upplevat flere poem, än andra ha diktat, som inte ha gjort annat hela sitt liv, men vet han, han gör bäst i att dikta på sitt sätt. Det där var nattarbete, vet han.»

»Du är inte mild, du.»

»Komma och läsa upp sådant om död och elände! Att han inte skäms!»

Gösta hör inte mer på henne. Han har ögonen riktade på den unga grevinnan. Hon sitter alldeles stel, orörlig som en bildstod. Han tror, att hon skall svimma.

Men med oändlig svårighet kommer ett ord över hennes läppar.

»Gå!» säger hon.

»Vem skall gå? Skall jag gå?»

»Prästen skall gå!» framstammar hon.

»Elisabet, var då tyst!»

»Den försupna prästen skall ut ur mitt hus!»

»Anna, Anna», frågar Gösta, »vad menar hon?»

»Det är bäst, att du går, Gösta.

»Varför skall jag gå? Vad betyder allt detta?»

»Anna», säger grevinnan Elisabet, »säg honom, säg honom...!»

»Nej, grevinna, säg honom själv!»

Grevinnan biter ihop tänderna och betvingar sin rörelse.

»Herr Berling», säger hon och går fram till honom, »ni har en märkvärdig förmåga att komma folk att glömma vem ni är. Jag har inte vetat det förrän i dag. Jag har nyss hört berättelsen om Ebba Dohnas död, och att det var underrättelsen om att hon älskade en ovärdig, som dödade henne. Ert poem har låtit mig förstå, att denne man är ni. Jag kan inte förstå hur någon med de föregåenden, som ni har genomlevat, kan få visa sig i en hederlig kvinnas sällskap. Jag kan inte förstå det, herr Berling. Är jag nu tydlig nog?»

»Det är ni, grevinna. Jag vill bara säga ett enda ord till försvar. Jag var övertygad, hela tiden har jag varit övertygad om, att ni har vetat allt om mig. Jag har aldrig bjudit till att dölja något, men det kan ju inte vara roligt att skrika ut sitt livs bittraste olyckor på vägarna, allra minst att göra det själv.»

Han går.

Och i samma ögonblick sätter grevinnan Dohna sin smala fot på den lilla buketten med de blåa stjärnorna.

»Du har nu gjort vad jag har velat», säger Anna Stjärnhök hårt till grevinnan, »men nu är det också slut på vår vänskap. Du skall inte tro, att jag kan förlåta, att du har varit grym mot honom. Du har visat bort honom, hånat och sårat honom, och jag, jag ville följa honom i fängelse, till skampallen, om så vore. Det är jag, som skall vakta honom, bevara honom. Du har gjort vad jag har velat, men jag skall aldrig förlåta dig.»

»Men Anna, Anna!»

»Om jag berättade dig det där, tror du, att jag gjorde det med glatt sinne? Har jag inte suttit här och bit för bit slitit hjärtat ur mitt bröst?»

»Varför har du då gjort det?»

»Varför? Därför, du, att jag inte ville - inte ville, att han skulle bli en gift kvinnas älskare...»


The above contents can be inspected in scanned images: 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194

Project Runeberg, Sat Jul 29 18:36:35 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/berling/k12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free