- Project Runeberg -  Gösta Berlings saga /
21. Fru Musica

Author: Selma Lagerlöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

Fru Musica.

När ingenting kunde göra Gösta Berling glad, sedan han hade hjälpt den unga grevinnan att fly, beslöto kavaljererna att vända sig till den goda fru Musica, som är en mäktig fe och tröstar många olyckliga.

Fördenskull läto de en kväll i juli slå upp dörrarna till stora salongen på Ekeby och lyfta av fönsterhakarna. Solen och luften släpptes in, den sena aftonens stora, röda sol, den svala kvällens milda, ångande luft.

De randiga överdragen togos av möblerna, klaveret öppnades, och floret kring de venetianska kronorna togs bort. De gyllene griparna under marmorbordens vita skivor fingo åter lysa mot ljuset. De vita gudinnorna dansade i det svarta fältet ovan spegeln. Sidendamastens mångformade blomster skimrade i aftonglöden. Och rosor plockades och buros in. Hela rummet fylldes av deras doft. Där funnos underbara rosor utan kända namn, som från främmande länder hade blivit förda till Ekeby. Där voro de gula, i vilkas ådror blodet skimrar rött som i en människas, och de gräddvita med upptrasade kanter och de skära med de stora bladen, som ytterst i kanten bli färglösa som vatten, och de mörka röda med svarta skuggor. De buro in alla Altringers rosor, som voro komna från fjärran länder för att fröjda vackra kvinnors ögon.

Så föras noter och notställare in och mässingsinstrument och stråkar och fioler av alla storlekar, ty det är den goda fru Musica, som nu ska råda på Ekeby och försöka att trösta Gösta Berling.

Fru Musica har utvalt Oxfordsymfonien av den vänlige fader Haydn och låtit kavaljererna öva in den. Patron Julius för taktpinnen, och de andra sköta var sitt instrument. Alla kavaljerer kunna spela. De skulle inte vara kavaljerer eljest.

När allt är färdigt, sändes bud efter Gösta. Han är allt jämt svag och modlös, men han fröjdar sig åt det ståtliga rummet och åt den vackra musik han snart ska få höra. Ty det vet man nog, att för den, som plågas och lider, är den goda fru Musica det bästa sällskap. Hon är munter och lekfull som ett barn. Hon är eldig och intagande som en ung kvinna. Hon är god och vis som de gamla, vilka ha levat ett gott liv.

Och så spela kavaljererna, så sakta, så susande milt.

Den lille Ruster tar saken på allvar. Han läser noter med brillor på näsan, kysser milda toner ur flöjten och låter fingrarna leka kring klaffar och hål. Farbror Eberhard sitter krokig över violoncellen, peruken har farit på örat, läpparna darra av sinnesrörelse. Berg står stolt med sin långa fagott. Han glömmer sig ibland och släpper till sina lungors fulla kraft, men då dunkar Julius till honom med taktpinnen tvärsöver hans tjocka skalle.

Gott går det, glänsande går det. Ur den döda notskriften trolla de fram fru Musica själv. Bred ut din trollmantel, kära fru Musica, och för Gösta Berling till glädjens land, där han brukar leva!

Ack, att det är Gösta Berling, som sitter där blek och modlös, och som de gamla herrarna nu måste roa, som om han vore ett barn! Nu blir det ont om glädje i Värmland.

Jag vet nog varför de gamla älskade honom. Jag vet nog hur lång vinterkvällen kan bli och hur dysterhet kan smyga sig över sinnet borta på de ödsliga gårdarna. Jag förstår väl hur det kändes, när han kom.

Tänk er en söndagseftermiddag, när arbetet vilade och tankarna voro slöa! Tänk er en envis nordanvind, piskande köld in i rummet, en köld, mot vilken ingen brasa kunde bringa lindring! Tänk er det enda talgljuset, som ständigt måste snoppas! Tänk er den entoniga psalmsången utifrån köket!

Nå, och så klinga bjällror, så trampa raska fötter av sig snön ute på förstubron, så kommer Gösta Berling in i rummet. Han skrattar och skämtar. Han är liv, han är värme Han slår upp klaveret, och han spelar, så att man förvånas över de gamla strängarna. Han kan sjunga alla visor, spela alla melodier. Han gör alla husets invånare lyckliga. Aldrig frös han, aldrig var han trött. Den sorgsne glömde sina sorger, när han såg honom. Ack, vilket gott hjärta han hade. Hur medlidsam han var mot de svaga och fattiga! Och vilket snille han var! Ja, ni skulle ha hört de gamla tala om honom. Men nu, bäst som de spela, brister han ut i gråt. Han tycker livet, hela livet är så bedrövligt. Han lutar huvudet mot händerna och gråter. Kavaljererna förfäras. Detta är inte de blida, helande tårar, dem fru Musica plägar framlocka. Han snyftar som en förtvivlad. De lägga alldeles rådvilla ifrån sig instrumenten.

Den goda fru Musica, Som håller Gösta Berling kär, även hon, håller på att förlora modet, men så påminner hon sig, att hon har ännu en väldig kämpe bland kavaljererna.

Det är den blide Löwenborg, han, som har förlorat sin fästmö i den grumliga floden och som är Gösta Berlings slav mer än någon av de andra. Han smyger sig nu bort till klaveret. Han går runtomkring det, känner varligen på det och smeker tangenterna med len hand.

Uppe i kavaljersflygeln har Löwenborg ett stort träbord, på vilket han har målat en klaviatur och satt upp en notställare. Där kan han sitta i timtal och låta fingrarna löpa över de svarta och vita tangenterna. Där övar han sig med både skalor och etyder, och där spelar han sin Beethoven. Han spelar aldrig annat än Beethoven. Fru Musica har stått honom bi med synnerlig nåd, så att han har fått skriva av många av de trettiotvå sonaterna.

Men gubben vågar sig aldrig på något annat instrument än träbordet. För klaveret har han en vördnadsfull fasa. Det lockar honom, men det skrämmer honom än mer. Det skrällande instrumentet, över vilket så många polskor ha framdundrats, är hans helgedom. Han har aldrig vågat röra det. Tänk bara det underbara tinget med de många strängarna, som kunde ge liv åt den store mästarens verk! Han behöver bara lägga örat intill det, och strax hör han andanten och scherzon susa där inne. Ja, klaveret är just det rätta altaret, där fru Musica ska tillbedjas. Men han har aldrig spelat på något sådant. Själv ska han ju aldrig bli så rik, att han kan köpa sig ett, och på detta har han aldrig vågat spela. Majorskan har inte heller varit mycket villig att öppna det för honom.

Han har nog hört hur det har spelats polskor och valser och klinkats Bellmansmelodier på detsamma. Men under sådan ohelig musik kunde det härliga instrumentet ju bara skrälla och jämra sig. Nej, om Beethoven komme, då skulle det låta höra sin rätta, skära klang.

Nu tänker han, att stunden kan vara kommen för honom och Beethoven. Han ska ta mod till sig och beröra helgedomen och låta sin unge herre och husbonde glädjas åt de slumrande välljuden.

Han sätter sig ner och börjar spela. Han är helt osäker och upprörd, men han trevar sig fram ett par takter, söker att få in den rätta klangen, rynkar pannan, försöker omigen och sätter så händerna för ansiktet och börjar gråta.

Ja, kära fru Musica, det är bittert för honom. Helgedomen är ju ingen helgedom. Det ligger inga klara; skära toner och drömma där inne, det finns ingen dov, mäktig åska, ingen väldigt brusande orkan. Intet av det oändliga välljud som genomsusade paradisets luft, har glömt sig kvar där. Det är ett gammalt skrällande klaver och ingenting annat.

Men då ger fru Musica den förslagne översten en vink. Han tar Ruster med sig, och de gå ner i kavaljersflygeln och hämta upp Löwenborgs bord, där tangenterna äro målade.

- Se här, Löwenborg, säger Beerencreutz, när de komma tillbaka, här har du ditt klaver! Spela nu för Gösta!

Då hör Löwenborg upp att gråta och sätter sig att spela Beethoven för sin bedrövade unge vän. Nu skulle han nog bli glad igen.

Inne i gubbens huvud klinga de härligaste toner. Han kan inte tro annat, än att Gösta hör hur vackert han spelar. Gösta märker säkert hur väl han spelar denna kväll. Det ges inte mer några svårigheter för honom. Han gör sina löpningar och drillar alldeles obehindrat. Han utför de svåraste grepp. Han skulle ha önskat, att mästaren själv hade hört honom.

Ju längre han spelar, dess mer hänförd blir han. Han hör varje ton med en överjordisk styrka.

"Sorg, sorg", spelar han, "varför skulle jag inte älska dig? Därför att dina läppar är kalla, dina kinder förvissnade, därför att ditt famntag kväver, dina blickar förstenar?

Sorg, sorg, du är en av dessa stolta, sköna kvinnor, vilkas kärlek är svår att vinna, men som brinner starkare än andras. Du förskjutna, jag lade dig till mitt hjärta och älskade dig. Jag smekte kölden ur dina lemmar, och din kärlek har fyllt mig med lycksalighet.

O, vad jag har lidit! O, vad jag har längtat, sedan jag förlorade den, som jag först höll kär! Mörk natt var det utom mig och inom mig. I bön låg jag sänkt, i tunga, ohörda böner. Himlen var stängd för min långa väntan. Ur den stjärnströdda rymden kom ingen ljuv ande till min tröst.

Men min längtan slet sönder den skymmande förlåten. Du kom, svävande ner till mig på en bro av månstrålar. Du kom i ljus, o min älskade, och med leende läppar. Glada genier omringade dig. De bar kransar av rosor. De lekte på cittra och flöjt. Det var salighet att se dig.

Men du försvann, du försvann! Och ingen bro av månstrålar fanns för mig, när jag ville följa dig. På jorden låg jag, vinglös, bunden vid stoftet. Min klagan var som ett vilt djurs rytande, som himlens dövande åska. Jag ville sända blixten som budbärare till dig. Jag förbannade den gröna jorden. Måtte vådelden förbränna växterna och pesten slå människorna! Jag anropade döden och avgrunden. Jag tänkte, att kvalen i evig eld var ljuvhet mot mitt elände.

Sorg, sorg! Det var då du blev min vän. Varför skulle jag inte älska dig, såsom man älskar dessa stolta, stränga kvinnor, vilkas kärlek är svår att vinna, men brinner starkare än andras?"

Det var så han spelade, den stackars mystikern. Han satt där, strålande av entusiasm och rörelse, hörande de underbaraste toner, viss om att Gösta också måste höra dem och varda tröstad.

Gösta satt och såg på honom. Till en början var han bister över detta narrspel, men så småningom vart han blidare. Han var oemotståndlig, den gamle, där han satt och njöt över sin Beethoven.

Och Gösta började tänka på hur också denne mannen, som nu var så blid och sorglös, hade varit försänkt i lidande, hur också han hade förlorat den älskade. Och nu satt han där strålande lycklig vid ett träbord. Det behövdes då inte mer för en människas sällhet?

Han kände sig förödmjukad.

- Vad, Gösta, sade han till sig själv, "kan du inte längre tåla och fördraga? Du, som har härdats i fattigdom hela ditt liv, du, som har hört varje träd i skogen, varje tuva på ängen predika om försakelse och tålamod, du, som har fostrats i ett land, där vintern är sträng och sommaren torftig, har du glömt konsten att härda ut?

Ah, Gösta, en man måste bära allt, vad livet bjuder, med mod i hjärtat och löje på läpparna, eljest är han ingen man. Sakna så mycket du vill, om du har förlorat din käresta, låt samvetskvalen gräva och tära i ditt inre, men visa dig som man och värmlänning! Låt blicken lysa av glädje, och möt dina vänner med glada ord!

Strängt är livet, sträng är naturen. Men mod och glädje alstrar de båda som motvikt mot sin hårdhet, eljest skulle väl ingen uthärda dem.

Mod och glädje! Det är, som om dessa vore livets första plikter. Du har aldrig svikit dem förr, ska inte heller göra det nu.

Är du sämre än Löwenborg, som sitter där vid sitt träklaver, än alla de andra kavaljererna, de modiga, de sorglösa, de evigt unga? Du vet nog, att ingen av dem har undgått lidandet.

Och så ser Gösta på dem. Ack, en sådan tillställning! De sitta där djupt allvarliga allihop och lyssna till denna musik, som ingen hör.

Plötsligt blir Löwenborg ryckt ur sina drömmar av ett lustigt skratt. Han lyfter händerna från tangenterna och lyssnar som i hänryckning. Det är Gösta Berlings gamla skratt, hans goda, vänliga, smittande skratt. Det är den ljuvaste musik den gamle har hört i hela sitt liv.

- Visste jag inte det, att Beethoven skulle hjälpa dig Gösta! utbrister han. Nu är du ju bra igen.

Så var det den goda fru Musica botade Gösta Berlings mjältsjuka.


The above contents can be inspected in scanned images: 260, 261, 262, 263, 264, 265

Project Runeberg, Sat Jul 29 18:36:43 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/berling/k21.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free