Patron Julius bar ner sin rödmålade träkista från kavaljersflygeln. Han fyllde med doftande pomeransbrännvin en grön kutting, som hade följt honom på många resor, och i det stora, snidade matsäcksskrinet lade han ner smör, hård och gammal ost, ljuvligt skiftande i grönt och brunt, fet skinka och plättar, simmande i hallonsylt.
Sedan gick patron Julius åstad och sade med tårar i ögonen farväl till all Ekeby härlighet. Han smekte för sista gången de nötta kägelkloten och de rundkindade ungarna på bruksbacken. Han gick omkring till bersåerna i trädgården och grottorna i parken. Han var inne i stall och lagård, strök hästarna över länden, ruskade i den ilskna tjurens horn och lät kalvarna slicka hans bara händer. Till sist gick han med gråtande ögon upp i manbyggnaden, där avskedsfrukosten väntade honom.
Ve över tillvaron! Hur kan den äga så mycket mörker? Det var gift i maten, galla i vinet. Tillsnörda av rörelse voro kavaljerernas strupar likaväl som hans egen. Tårarnas dimma skymde blickarna. Avskedstalen avbrötos av snyftningar. Ve över tillvaron! Hans liv skulle hädanefter bli en enda lång längtan. Aldrig skulle han dra sina läppar till löje, visorna skulle dö bort ur hans minne, som blommor dö från en höstlig jord. Han skulle blekna bort, falla av, vissna som en frostbiten ros, som en törstande lilja. Aldrig mer skulle kavaljererna se den arme Julius. Tunga aningar överforo hans själ, liksom skuggor av stormjagade moln överfara vara nyodlade fält. Han skulle resa hem för att dö. Blomstrande av hälsa och välmåga stod han nu inför dem. Aldrig mer skulle de se honom sådan. Aldrig mer skulle de skämtande fråga honom när han sist såg sina tåspetsar, aldrig mer skulle de önska sig hans kinder till kägelklot. I lever och lungor var det onda redan bofast. Det gnagde och tärde. Länge hade han känt det. Hans dagar voro räknade.
O, att Ekeby kavaljerer dock ville behålla den döde i troget minne! O, att de inte måtte glömma honom!
Plikten kallade honom. Där hemma satt hans mor och väntade på honom. I sjutton år hade hon väntat honom hem från Ekeby. Nu hade hon skrivit ett kallelsebrev, och han skulle lyda. Han visste, att det skulle bli hans död, men han skulle lyda som en god son.
O, de gudomliga gästabuden! O, de ljuva strandängarna, den stolta forsen! O, de jublande äventyren, de vita, glatta dansgolven, den älskade kavaljersflygeln! O, fioler och valthorn, o, liv av lycka och glädje! Döden var det att skiljas från allt detta.
Så gick patron Julius ut i köket och sade husets folk farväl. Alla och envar, från hushållerskan till rotegumman, omfamnade han och kysste i översvällande rörelse. Pigorna gräto och jämrade sig över hans öde. Att en så god och lustig herre skulle dö, att de aldrig mer skulle få se honom!
Patron Julius gav befallning om att hans schäs skulle dras fram ur vagnsskjulet och hans häst tas ur stallet.
Rösten ville nästan svika patron Julius, när han gav denna befallning. Så skulle då schäsen inte få multna i ro på Ekeby, så skulle den gamla Kajsa skiljas från den kända krubban! Han ville inte säga något ont om sin mor, men hon borde ha tänkt på schäsen och på Kajsa, om hon inte tänkte på honom. Hur skulle de härda ut med den långa resan?
Bittrast av allt var dock avskedet från kavaljererna.
Den lille runde patron Julius, mer skapad för att trilla än att gå, kände sig tragisk ända ut i fingerspetsarna. Han påminde sig den store atenaren, som lugn tömde giftbägaren i kretsen av gråtande lärjungar. Han påminde sig den gamle kung Gösta, som spådde Sveriges folk, att det en gång skulle vilja riva honom upp ur mullen.
Till sist sjöng han sin bästa visa för dem. Han tänkte på svanen, som dör i sång. Så ville han att de skulle minnas honom, en konungslig ande, som inte sänker sig till klagan, utan går hädan, buren av välljud.
Äntligen var sista bägaren tömd, sista visan sjungen, sista famntaget utdelat. Han fick kappan på sig, och piskan höll han i handen. Intet öga var torrt omkring honom, hans egna voro så fyllda med sorgens uppstigande dimma, att han inte såg någonting.
Då grepo kavaljererna honom och hissade honom. Hurraropen dånade omkring honom. De satte ner honom någonstädes, han såg inte var. En piska smällde, åkdonet rörde sig under honom. Han fördes bort. När han återfick sina ögons bruk, var han ute på landsvägen.
Väl hade kavaljererna gråtit och varit gripna av djup saknad, dock hade inte sorgen hos dem kvävt alla hjärtats glada rörelser. En av dem - var det Gösta Berling, poeten, eller Beerencreutz, den killespelande gamle krigaren, eller den livströtte kusin Kristofer? - hade ordnat det så, att den gamla Kajsa inte behövde tas ur sitt stall, inte heller den multnande schäsen ur sitt skjul. Men en stor, vitrosig oxe hade blivit spänd för en höskrinda, och sedan den röda kistan, den gröna kuttingen och det snidade matsäcksskrinet hade blivit uppsatta där, blev till sist patron Julius själv, vars ögon voro skumma av tårar, nedsatt, inte på matsäcksskrinet eller på kistan, utan på den vitrosiga oxens rygg.
Se, sådan är människan! För svag att möta sorgen i all dess bitterhet! Nog sörjde kavaljererna denne vän, som drog bort för att dö, denna vissnande lilja, denna dödsskjutna sångarsvan. Dock lättades deras hjärtas beklämning, när de sågo honom dra bort, ridande på den stora oxens rygg, medan hans tjocka kropp skakades av snyftningar, hans armar, utbredda till en sista omfamning, sjönko ner i förtvivlan, och hans ögon sökte rättvisa hos en oblid himmel.
Där ute på landsvägen började töcknen skingras för patron Julius, och han märkte, att han satt på ett djurs gungande rygg. Och då säger man att han började grubbla över allt det, som kan ske under sjutton långa år. Den gamla Kajsa var synbart förändrad. Hade havremålen och klövervallarna på Ekeby kunnat vålla slikt? Och han ropade - jag vet inte om stenarna vid landsvägen eller fåglarna i snåren hörde det -, men sant är det, att han ropade:
-Djävulen martere mig, tror jag inte du har fått horn, Kajsa!
Efter ännu en stunds grubbel lät han sig sakta glida ner från oxens rygg, steg upp i skrindan, satte sig på matsäcksskrinet och for i tunga tankar vidare.
Om en stund, när han kom fram mot Broby, fick han höra taktfast sång:
"Ett och tu,
sex och sju.
Värmlands jägare komma nu."
Så klingade det honom till mötes, men några jägare var det inte, utan de glada fröknarna från Berga och ett par av lagmannens i Munkerud vackra döttrar var det, som kommo vandrande längs vägen. De hade satt sina små matsäcksknyten på långa stänger, vilka vilade på deras axlar som gevär, och de tågade modigt fram i sommarhettan, sjungande i god takt: "Ett och tu, sex och sju - - -"
- Varthän, patron Julius? ropade de, när de mötte honom, utan att akta på de moln av sorg, som betäckte hans panna.
- Jag drar bort från syndens och fåfänglighetens hem, svarade patron Julius. Jag vill inte längre dväljas bland lättingar och ogärningsmän. Jag far hem till min mor.
- Å, ropade de, det är inte sant! Patron Julius vill inte lämna Ekeby!
Jo, sade han och slog knytnäven i klädkistan. Som Lot flydde från Sodom och Gomorra, så flyr jag från Ekeby. Nu finns där inte en rättfärdig man. Men när jorden störtar samman och svavelregnet smattrar ner ur skyn, då ska jag fröjdas över Guds rättvisa domar. Adjö, flickor, akta er för Ekeby!
Därmed ville han fara vidare, men detta var ingalunda de glada flickornas mening. De hade för avsikt att vandra upp till Dunderklätten för att bestiga den, men vägen var lång, och de hade god lust att i Julius' skrinda fara ända till bergets fot.
Lyckliga de, som hinna glädjas åt livets solsken och inte behöva någon kurbits för att skydda sin hjässa! Inom två minuter hade flickorna fått sin vilja fram. Patron Julius vände om och styrde upp mot Dunderklätten. Leende satt han på matsäcksskrinet, medan skrindan fylldes av flickor. Längs vägen vuxo prästkragar och sötblomster och gökärter. Oxen måste stundom vila en stund. Då stego flickorna av och plockade blommor. Snart hängde prålande kransar kring Julius' huvud och oxens horn.
Längre fram råkade de ljusa ungbjörkar och mörka albuskar. Flickorna bröto kvistar för att pryda skrindan. Den blev snart som en resande skogsdunge att skåda. Det var lust och lek hela dagen.
Patron Julius blev allt mildare och ljusare, ju längre dagen led. Han delade ut sin matsäck bland flickorna och sjöng visor för dem. När de stodo på toppen av Dunderklätten, med det vida landskapet liggande nedanför så stolt och skönt, att de fingo tårar i ögonen över dess fägring, då kände Julius hjärtat slå häftigt, orden stormade fram över hans läppar, och han talade om sitt älskade land.
- Ack, Värmland, sade han, du sköna, du härliga! Ofta, när jag har sett dig framför mig på en karta, har jag undrat vad du månde föreställa, men nu förstår jag vad du är. Du är en gammal from eremit, som sitter stilla och drömmer med korslagda ben och händerna vilande i skötet. Du har en spetsig mössa nerdragen mot dina halvslutna ögon. Du är en grubblare, en helig drömmare, och du är mycket skön. Vida skogar är din klädnad. Långa band av blått vatten och jämnlöpande räckor av blåa kullar kantar den. Du är så enkel, att främlingen inte ser hur skön du är. Du är fattig, såsom de fromma åstundar att vara. Du sitter stilla, medan Vänerns böljor sköljer dina fötter och dina korslagda ben. Till vänster har du dina malmfält och gruvor. Där är ditt klappande hjärta. Åt norr har du ödslighetens, hemlighetens mörka, sköna trakter. Där är ditt drömmande huvud.
När jag ser dig, du jättelike, du allvarlige, måste mitt öga fyllas av tårar. Du är sträng i din skönhet, du är betraktelse, fattigdom, försakelse, och dock ser jag mitt i din stränghet mildhetens ljuvliga drag. Jag ser dig och tillber. Ser jag blott in i den vida skogen, berör mig blott en flik av din klädnad, helas min ande. Timme efter timme, år efter år har jag sett in i ditt heliga anlete. Vad gömmer du för gåtor under sänkta ögonlock, du försakelsens gudom? Har du löst livets gåta och dödens, eller grubblar du ännu, du helige, du jättelike? För mig är du stora, allvarliga tankars vårdare. Men jag ser människor kräla på dig och omkring dig, varelser, som aldrig tycks märka allvarets majestät på din panna. De ser blott ditt ansiktes och dina lemmars skönhet och bedåras därav så, att de glömmer allt.
Ve mig, ve oss alla, Värmlands barn! Skönhet, skönhet och ingenting annat fordrar vi av livet. Vi, barn av försakelsen, av allvaret, av fattigdomen, höjer vara händer i en enda lång bön och begär detta enda goda, skönhet. Må livet vara som en rosenbuske, blomstra av kärlek, vin och nöjen, och må dess rosor stå varje man till buds! Se, detta önskar vi, och vårt land bär stränghetens, allvarets, försakelsens drag. Vårt land är grubblets eviga symbol, men vi har inga tankar.
O, Värmland, du sköna, du härliga!
Så talade han med tårar i ögonen och med av ingivelse darrande stämma. Flickorna hörde honom med undran och inte utan rörelse. Föga anade de det känslornas djup, som doldes under denna av skämt och löjen glittrande yta.
När det led mot kvällen och de åter stego upp i skrindan, visste flickorna knappast vart patron Julius körde dem, förrän de stannade framför trappan till Ekeby.
- Nu ska vi in här och ta oss en sväng, flickor, sade patron Julius.
Vad sade kavaljererna, när de sågo patron Julius komma med en vissnad krans kring hatten och skrindan full av flickor?
- Vi kunde nog tro, att flickorna hade dragit av med honom, sade de, eljest hade vi haft honom här tillbaka flera timmar tidigare. Ty kavaljererna mindes, de, att detta var just den sjuttonde gången patron Julius hade försökt att lämna Ekeby, en gång varje flyende år. Nu hade patron Julius redan glömt både detta försök och alla de andra. Hans samvete sov på nytt sin ettårssömn.
Han var en dråplig man, patron Julius. Han var lätt i dansen, frisk
vid spelbordet. Penna, pensel och stråke lågo lika väl för hans
hand. Han hade ett lättrört hjärta, sköna ord på tungan, strupen full
av visor. Men vartill skulle allt detta ha gagnat honom, om han inte
hade ägt ett samvete, som lät sig förnimma blott en gång om året,
liknande dessa sländor, som frigöra sig ur de dystra djupen och ta
vingar för att leva blott några timmar i dagsljus och solglans?
