Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 13 Februari
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det är icke blott, då Guds Ande börjar sitt werk i själen, som
man kan bedröfwa Honom; nej, äfwen christna, som redan äro "wordna
delaktiga af den Helige Ande", äro ännu alltid i samma fara. Det
war just till de trogna i Ephefus, som redan woro "beseglade med den
Helige Ande", Paulus skref det ordet: Bedröfwen icke den Helige Ande.
Och hwad war det, som kunde bedröfwa Guds Ande? Swar: all synd
bedröfwar Guds Helige Ande, äfwen den doldaste i ditt hjerta, såsom
högmodiga tankar, onda begärelser, afund, falskhet m. m. Men märk,
att det är endast då, när man så affaller inwärtes, att man ock
ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande bortdrifwes. Der man sjelf
straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och beder emot henne, der är
Anden såsom en läkare i ett sjukhus, der Han wäl på alla sidor är
omgifwen af sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men befinner sig dock
just på sitt rätta ställe, der Han har sin egentliga werkningskrets.
Derföre kan Guds Ande mycket wäl bo i en syndares hjerta, der det
ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och
suckan. Wore det icke så, skulle icke en enda christen behålla Guds Ande
en dag. Men hwad som bortdrifwer Anden, det förklarar Herren sjelf,
då Han säger: De låta icke min Ande straffa sig. Si, här är
hufwudpunkten. När en menniska icke låter Guds Ande straffa sig, utan
hyllar, ursäktar och förswarar sitt onda — det är detta, som så
"bedröfwar och förbittrar hans Helige Ande", att Han måste fly ifrån
henne. De låta icke min Ande straffa sig. Detta sker icke blott då,
när man uppenbarligen står emot ordets bestraffningar och säger: jag
bryr mig icke derom, utan ock, när man kröker och wrider sig undan
ordet och icke will förstå det, som det lyder, då det angriper
skötesynden; när man i ordet icke söker efter medel att undkomma sin synd,
utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man således
icke tänker öfwergifwa eller undkomma synden, utan ärnar förblifwa i
henne. Detta heter att icke låta Guds Ande straffa sig. Likaså när
träldomsanden will intaga hjertat; om man då icke will låta evangelii
ord om nåden i Christus råda, utan enwist följer förnuftet och känslan,
och gör oupphörliga inwändningar emot evangelium, emot den
barmhertige Frälsaren, som ännu tillbjuder nåd — då bedröfwar och
förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man icke
lyssnar till hans heliga maningar i hjertat, när Han manar till ordets
bruk, eller till enskild bön, eller till goda gerningar, när Han straffar
för onda tankar, egenkärlek, sjelfbehag, hat o. m. d. Allt detta
bedröfwar Guds Helige Ande.
Sannings Ande dyra!
Wärdes oss jemt styra
Uppå lifwets stig,
I all sanning leda
Och oss wäl bereda
Till att följa dig.
Stärk oss under pröfningsstriden,
För oss sist till himlafriden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
