- Project Runeberg -  Betraktelser för hwar dag i året /
152

(1897) [MARC] Author: Carl Olof Rosenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 16 Mars

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ewig trohet. Och det må wara med dina synder och ditt tillstånd,
huru helst det kan — när din själ likwäl wäntar efter Herren, om du
ock icke kan bringa en enda bön öfwer dina läppar, utan endast ditt
qwalda hjerta i wanmakt och outsäglig suckan wäntar efter Herren, kan
Han omöjligen blifwa borta. Se wår Herres Christi egna försäkringar,
då Han talar om enkan och den "wrånga domaren" i Luc. 18; eller
om den, som wid midnattstid, då dörren är stängd, får besök af sin
granne, som begär att låna bröd, Luc. 11. Christus will sjelf med
dessa liknelser twinga oss att inse, att det icke är möjligt för hans hjerta
att förneka en nödställd själ sin hjelp. Men det fordras en tid lång
att endast tro hans ord; ty det hörer just till pröfningen, att det skall
kännas och synas, som wore allt förgäfwes. — Och det är just ändamålet
med pröfningen, att tron skall öfwas.

Men denna öfning i tron hafwa wi dock ännu oftare derigenom,
att wi ingenting förnimma af det andliga, hwarken sorg eller hugswalelse,
hwarken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen
kommer oss att frukta, att wårt andliga lif utslocknat, att wi äro i dödens
lugn. För uppriktiga och waksamma själar kan blott denna stillhet,
tomhet och wanmakt blifwa den allraswåraste pröfning. Men just denna
fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste bewiset och medlet
emot samma fara. De åter, som aldrig frukta för sig, hafwa werkliga
skäl att frukta.

Men nu, huru underligt än Herren förer oss, kan Han dock icke
alltid
blifwa fördold. "De, som bida efter Herren, få en ny kraft" —
och få tid efter annan äfwen se hans herrlighet, så att de ock uppfyllas af
en outsäglig, salig förundran öfwer den lefwande och närwarande Guden,
som är så underlig, men ock så trofast. Då de under långwarig
pröfning omsider börjat tro, att de alldeles woro af Herren förglömda,
ger Han dem helt oförmodadt ett så underbart nådebewis, att de utbrista
med Daniel, då han i lejonkulan fick mat sig tillsänd: Herre Gud
du tänker ju ännu på mig!
Jag menade, att du hade glömt mig. -
O, huru den pröfwade själen då smakar Guds ljuflighet, ja, något af
"den tillkommande werldens kraft", och hon will nu med David tacka
Gud äfwen för sin själs bedröfwelse.

Så märk då mitt hjerta, som klagar,
Att Herren förglömt dig förwisst
Och wet ej din jämmer och brist:
Ej Gud och hans Christ
Förändras af wexlande dagar!
Fastän du ej kan det förstå,
Hans nåd är densamma ändå.




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:53:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/betrakt/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free