Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 9 Juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 9 Juni.
Wi hafwa ock ett påskalam, som är Christus, offrad för oss.
1 Cor. 5: 7.
Israels barn suckade under en hård, odräglig träldom; ifrån Egypten
uppsteg ett beständigt rop till Herren af deras nöd och jämmer, och
ingen enda kunde befria dem derifrån; Pharao och hans härar woro
dem alltför mäktiga. Denna träldoms nöd war dock ännu icke kommen
till sin rätta höjd, så länge icke Moses hade uppträdt; men när Moses
började bjuda, att de skulle gå ut ifrån träldomens land, och sade till
deras beherrskare: "Så säger Herren: släpp mitt folk!" — då först blef
träldomen och förtrycket rätt grufligt. Nu ropade och jämrade sig folket
allraömkligast och klagade på Moses, som med dessa ord hade uppretat
konungen till förökad grymhet. Så alldeles misströstade de nu om sin
befrielse från träldomen. Och just då war Herrens stund kommen. Och
huru skedde nu deras förlossning? Den skedde endast genom ett Guds
allmaktsunder. En mörk, förskräcklig natt utförde Herren sin hämnd
öfwer sitt folks förtryckare, då Han slog allt det, som war förstfödt i Egypten —
och nu war det påskalammets blod, som frälste de förtryckta från
den rättfärdige Hämnarens swärd.
Är icke här en skön målning af den stora, all werldens förlossning,
som är skedd i Christus Jesus? Eller hafwa icke äfwen wi en stor
förlossning att fira? O, den nu framställda är blott en swag skuggbild
till den stora förlossning, som skedde uti Christi död. Låtom oss se!
Hela werlden war genom syndafallet kommen under djefwulens wåld;
Guds beläte war förloradt, och dermed den fria wiljan! Menniskan
war en slaf under afgrundens Pharao, regerad och drifwen efter hans
wilja af de lustar och willfarelser, hwilka woro de "fogdar och embetsmän",
han satte öfwer oss. Under denna träldom suckade hela menskligheten. Den kände dock
icke rätt sin nöd, förr än lagen kom och talade
tydligare än samwetet om Guds fordringar. Då först började samwetsnöden
på jorden blifwa rätt stor. Af Guds heliga lag kunde icke en
bokstaf, icke heller en prick efterskänkas, och lagens oryggliga dom war,
att den, som syndade, skulle dö — och den war icke till, som war rättfärdig,
icke till en. Här war en outsäglig och allmän nöd. Men då
förbarmade sig den store, barmhertige Guden! Han kunde icke lida, att
hans afbild och barn, menniskan, skulle förtappas ewinnerligen. "Då
tiden blef fullkommen, sände Gud sin Son, född af qwinna, gjord under
lagen, på det Han skulle förlossa dem, som woro under lagen" — hwarom
redan profetians Ande så fröjdefullt sjöng: "För dig warder man sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
